Haad Salad Beach. Helt klart bästa stranden på Koh Phangan. Den ligger ohotat på första plats. Ivrigt sprang vi runt här bland hotellen i lördags. Efter en lång tur på motorcykeln. Bestämda. Vi ska ordna ett boende här. Det får kosta vad det vill.

Vi satt oss ner i värmen på en av restaurangerna längst stranden. Gömde oss från solen en stund. Tog varsin fruktshake. Lånade restaurangens internet. Loggar in på Agoda.se. Allt är fullt, dyrt och inte så värst tilltalande.  De boendena som finns kvar på ön över nyår är hemska.

Vi chansar. Frågar den trevliga servitrisen som servera oss. Hon är mycket dålig på engelska. Hon förstår inte. Slamrar iväg med sina tallrikar och bestick. Flinandes. Vi samlar kraft, vi måste vidare. Besöka alla receptioner på hela stranden. Förbereder oss för fler skratt och skakningar på huvudet efter vi berättar att vi behöver tre rum.

När vi ska betala notan som den trevlige servitrisen kommer fram med pekar hon mot receptionen. Hon kvider fram några ord på engelska. Vi uppfattar ordet ”room”. Går dit. Möter en thailändsk ängel. Hon står där bakom sin reception. Med ett bländande leende. Det lyser om henne.

Det är hennes restaurang.  Hennes fyra bungalows uppe på slänten ovanför restaurangen. Vi frågar om de är lediga. Hon är nästan lika dålig på engelska som sin servitris. Hon ber om ursäkt, fnissar åt sig själv.

 

Stiger upp klockan sju. Klockan är ett på natten hemma i Sverige. Älskar den känslan. När alla sover där hemma. Då har man sex timmar på sig innan välden vaknar. Innan arbetet börjar. Då kan man skriva mail. Dona med banken. Skicka fakturor. Man har internetuppkopplingen helt för sig själv. Det är tyst och härligt. 

Det är mörka moln över Ban Tai idag. Men det är inget jag oroar mig över. Solen dyker alltid upp. Vädret skiftar snabbt här, hela tiden. Det blåser snart bort. Regnet öser säkert ner strax. Sen kommer solen.

Idag reser vi tio kilometer norr ut. Till en liten vik som heter Had Salad. En vik i norr. Där är havet stilla. Det har det inte varit på Ban Tai. Det blåser mycket här. Hela stranden är full med kitesurfare. Det säger en del om den här stranden. Det är ett dåligt omen. Är de här, gillar de det här stället. Då har vi hamnat lite fel.

Det har varit fantastiskt på alla sätt och vis. Men nu vill vi byta. Nu vill vi komma bort från blåsten.

 

Ibland sneglar man på dem på Agoda.se. Skrollar man längst ner på bokningssidan dyker de upp, beachfront bungalow. Ibland kostar dem det dubbla. Onödig lyx, har vi tyckt. Det är ju bara att traska ner till stranden.

Nu ligger jag på vår veranda. Vår beachfront veranda. Något hade blivit fel i bokningen. Vi fick byta rum efter två nätter. Vi har lämnat raden med bungalows lite längre in på området. Lämnat våra grannar med sin lilla fake Beatshögtalare de köpt på någon marknad till överpris. Deras hiphop-musik hörs inte längre. Deras kaxiga uppsyn och kepsar bakochfram syns inte längre.

Jag packar försiktigt upp allt vi tryckt ner i våra ryggsäckar. Lägger allt fint. Pluggar i laddare till telefon, dator och hörlurar.  Gömmer adaptrar under nattduksbordet. Viker mina kläder. Ställer fram hygienartiklar på toaletten.Sopar bort sanden från vår veranda. Ställer skorna snyggt och prydligt på första trappsteget. Jag är en sjuk människa. 

Det här bungalown har allt vi saknade i den förra. En liten sänglampa, kylskåp, bra med plats för kläder, eluttag vid sängen, en stång man kan ställa necessärer på i badrummet. Sådana där små detaljer som man bara älskar.

Kerstin, P-O och Jennie ligger nere på stranden. Jag ser ingen anledning till att gå de tio stegen ner till dit. Jag ska ligga på min beachfront veranda. Ska inte röra mig ur fläcken. Ta på mig mina noice-canceling hörlurar. De filtrerar bort musiken som skrålar ut från strand baren. Ska förbereda för kvällen. Köpa gottis. Då ska jag ha bjudning på min veranda. Alla få komma!

Vi är duktiga i år. Det där sinnessjuka glufsandet av onyttigheter existerar knappt inte på denna resa. Jag har fantiserat om de mjuka bullarna med äggkräm i hemma i Sverige ett antal gånger. Om barbecue ships på seveneleven. En iskall Chang till maten.

Än så länge, så lever vi sunt. Men ibland kommer det där små tankarna. Att man kanske skulle unna sig lite. Nu när vi varit så duktiga. Något sött till kaffet bara.

Vi traskar ut i Chiang Mai. Vi ska sätta oss någonstans och ta en kaffe. Vi vill ha lite bättre kaffe. Vi går och går. Det är det vi har gjort i Chiang Mai. Säkert en mil om dagen. Jag har tidiga under dagen gått förbi ett mysigt ställe. Börjat med mina dagliga raska promenader igen. Det är inte svårt att motivera sig här. Nya bra skor och strålande solsken. Hemma vill jag inte lämna lägenheten efter oktober.

Jag hittar inte. Alla gator ser likadana ut. Ordet äppelpaj har förekommit i vårt resesällskap under förmiddagen. Vi hittar ett ställe som ser trevligt ut. Det ser också väldigt dyrt ut. Ordet skitsamma ekar i huvudet.

Äppelpaj med glass och vaniljsås. Friterade bananer med glass och lönnsirap. Smoothies, vaniljlatte, kaffe, juice. Vi bara kör. Vi sitter ofta och gissar vad notan ska hamna på innan den kommer. Diskuterar vad detta kalas skulle kosta hemma. Kanske för att ursäkta vår egentligen dumma ide till detta destruktiva beteende.

Vi delar alltid på notan. Delar på fyra. Jag antecknar på min Iphone. Alla till Jennie: 200bath, Tobias till Kerstin: 70 Bath. Sen gör vi en avstämning. Byter pengar med varandra. Jag drack en morotsjuice. Borde inte vara med på denna nota. Men det måste jag. Sådana är reglerna.

50kr vaddera gick det på. 50 kr, det är fyra bra måltider. Det är så man mäter pengarnas värde här. Allt är billigt. Frågan är bara hur mycket man får för den där 100 Bath sedeln.

Tittade avundsjukt på de andra när det sörplade i sig sitt fina kaffe. Fyllde på med vaniljsås och lönnsirap på sina desserter. Suttar i sig sina fruktsmoothies. Klämmer på mitt egenföretagare-fläsk på magen. Tar en klunk morotsjuice.  

Jag dansade ut där ifrån. De gjorde inte de andra. Glufsarna.

Klockan halv ett idag på eftermiddagen lyfte planet från Chiang Mai Airport. Det flög oss söder ut. Släppte av oss i Surat Thani. En stad femtio mil söder om Bangkok. Buss till Donsak.  Där alla båtarna går ifrån. Till Koh Samui, Koh Phangan och Koh Tao.

Förra sommaren besökte vi Koh Tao och Koh Samui. I år åker vi till ön mitt i mellan, Koh Phangan. Jag var där första gången 2010 med ett gäng från Twinhouse. Volontärboendet jag brukade åka till förr i tiden.

Det är en bra ö. Så länge alla barnen håller sig nere på södra delarna. Vi prickar in tre stora evenemang under vår vistelse.  Ön kommer att krylla av backpackers i neongula små shorts. Fullkletade med löjliga kroppsmålningar.

Blir det för jobbigt. Ringer jag Thaimamma. Hon skickar sin Chaufför. Vi åker på flaket. sjuttiofem mil, tillbaka till Singburi. 

Jennie och jag sitter på verandan på vårt hotell i Chaing Mai. Dricker rom och cola. Lyssna på syrsorna. Kvällarna är så härliga. 20-25 grader varmt, vindstilla. Kerstin och P-O har gått och lagt sig för en timme sedan.

Det stryker runt en katt här inne på området. Han är jättefin, en raskatt. Men han är väldigt reserverad. Eller det var nog i underkant. Han hatar oss. Han går runt här som en kung. Han ser ner på oss.

Vi har försökt kela med honom. Locka på honom. Han blir stel som en pinne om man närmar sig honom. Han tittar på en med hatisk blick när man lockar på honom. På det där fåniga viset. Kisskisskisskiss. Han får en att känna sig jättedum. 

Han ligger två meter från oss nu. Uppe på en trapp. Han hatar oss. Jäklar vad han hatar oss.

Väldens bästa chaufför och tourguide. Droppar dagens första och enda skämt. Vi ska till fladdermusgrottan. Batmancave, Batmancave. Och han skrattar. Letar efter en reaktion. Det får han. Jag skrattar, gör tummen upp. Vill ta med honom hem till Sverige. Han kan få börja jobba hos mig. Älskar honom.

Peetims chaufför visar att vi ska vara tysta. Han sätter sitt pekfinger framför munnen. Men gör inget ljud. Bara visar. Han viskar mycket lågt. Bats, upstairs. Han pekar på en lång och slingrig trappa. Klockan är några minuter i sex på kvällen i världens bästa land. Exakt då, går solen ner.  

Trappan är lång. Hunden som tiggt popcorn av oss nere hos de trötta aporna följer med oss upp. Han flåsar minst av alla, trots att han är hund. Vi stannar och vilar flera gånger. När vi kommer fram till grottan. Sätter Peetims Chaufför återigen långfingret framför munnen.

Inget händer. Han ber oss att gå upp en bit till för trappan. Det verkar som de inte vågar komma ut när vi står där. Går upp en bit till. Det är mycket fint uppe på berget. Fullt med tempelbyggnader och lummig tropisk skog. Jag sneglar bakom träden. Ser att det rör på sig borta vid grottan. Nu jävlar. Nu kommer de.

Det är sinnessjukt. De bildar formation. En stor svart orm ringlar sig fram på den mörka himlen. Det tar aldrig slut. Vi står och tittar i en halvtimme. Enligt Peetims chaufför håller det på i två timmar. Det är nästan så att jag har svårt att tro på det. För det kommer inte ut en och en. Grottan spottar ut fladdermöss. Säkert hundra stycken i sekunden. Det måste vara tiotals miljoner fladdermöss i den där grottan.

Man vill inte vara där, inne i Batmangrottan.

Sa polismannen mycket opassande i en pressad situation. När han tog skydd från flygande stenar i Rosengård för några år sedan. Jag mumlar det för mig själv ett flertal gånger under söndagen. Fast i plural, apajävlar. På skånska med. Det blir roligare då. Det är en klassiker, det uttalet.

Peetim var uppskruvad till max under helgen när Kerstin och P-O var på besök. Hon brukar säga att det känns som semester när Jennie och jag är där. Vi hjälper gärna till med allt möjligt. Samt att vi lånar motorcykeln om vi ska någonstans. Hon behöver inte bry sig om oss det minsta.

Denna helg var det andra bullar. Att ha nya gäster hos sig. Äldre också. Då blir det ingen semester för min stackars lilla thaimamma. Hon var verkligen i sitt esse. Hon skruvar upp den thailändska nivån på gästfrihet till stjärnorna. Ge mig fan på att om eldflugorna inte dansat runt bland lotusblommorna på kvällen. Hade Peetim lånat sin mans alldeles för stora gummistövlar. Traskat ut i natten med en bur, fångat ett gäng och släppt ut dem nedanför verandan. Så att Kerstin och P-O fått se dem.

Vi får ett gäng kylväskor, fulla med frukt och vatten. Eller vi får dem inte. Peetims chaufför får dem, vi får inte bära något. Peetims chaufför, som jag aldrig minns namnet på. Är en riktigt härlig prick. Vi säger att han inte behöver vänta på oss mellan alla platser vi ska besöka. Det är okej om han åker och gör något annat. Peetim förklarar att han är ”thaifarmer”, han gör ingenting om dagarna.  Är dock fullt medveten om att han stiger upp klockan fyra på morgonen och arbetar tills Peetim ringer. Men det är fint. Det är ett bra extrajobb för honom.

Han har ny bil som han vårdar ömsint. Han justerar ac:n på ett elegant sätt. Ställer reglagen så att det blåser på oss. Sänker musiken när vi pratar. Höjer försiktigt när vi tystnar. Han har en skiva med amerikanska 60-tals klassiker. Han är nöjd med sin skiva, det märks. Det går inte beskriva hur fin han är, han sitter som på nålar. Det syns att han klätt sig i sina finaste kläder. Blir nästan tårögd. Han spenderar dagen med oss. Tio timmar. Han är vår guide. Hans engelska är lika dålig som min thailändska. Men han gör ett jädrans jobb. Vi åker till alla platser som är värda att se runt om Singburi och Lob buri. Jag har sett allt. Men det här är för Kerstin och P-O.

I vår packning ligger också en stor korg med popcorn. Jag är fullt medveten om vad vi ska ha dem till. Till apajävlarna. På alla destinationer vi ska till. Finns de. De små jävlarna. Odrägliga. Egocentriska. Det märks att Peetims chaufför har fått tydliga instruktioner att Kerstin och P-O ska få se så mycket apor det bara går. Ovetande om vårt faktiska ointresse för dessa primater.

Lob Buri är värst. Där lever det mitt i staden. Där är det de som bestämmer. Stadsborna har satt galler på sina fönster. Tågen och bilarna tutar frenetiskt på dem. Det är ohyra, skadedjur. Peetims chaufför stannar bilen innan vi anländer. Ställer korgen med popcorn inne i bilen. Aporna blir galna och repar sönder hans nya bil om de får se godsakerna på flaket. Han släpper av oss en bit bort. Jennie tar en popcornpåse trots att jag förklarar för henne. Att Lob buri aporna är galna, värsta aporna i hela Thailand. De ska fan inte ha några popcorn. Det kommer flyga på oss. Slita oss i stycken.

Peetims Chaufför tar artigt tillbaka popcornen. Visar med handen att aporna bits här i Lob Buri. ”Lob Buri monkey, no nice monkey”. Vi ställer oss hundra meter bort. Låtsas gå dit. Dröjer oss kvar. Sen går vi tillbaka till bilen. Ler brett och tackar. Aporna vid templet är bättre. Men jag gömmer mig bakom bilen. Hoppar högt när chauffören sträcker fram en påse popcorn till mig bakom min rygg. Tror att det är en apa. Barnen skrattar högt åt mig. Kerstin och P-O står och betraktar Jennie på avstånd när hon matar aporna. Hon gör det rättvist, på ett lugnt sätt. Hon är duktig på det där. De här aporna är bättre. Men jag vet, jag har varit här många gånger. De bråkar, slåss och begår otukt med varandra. Ibland samtidigt. Men den här gången håller de sig lugna. Kanske är det vetskapen att Peetims chaufför lurar på en slangbella i fickan. Han är vår livvakt. Han tar hand om oss.

Aporna vid fladdermusgrottan är helt ointresserade när vi kommer med våra jävla popcorn. De tar aldrig slut. Hela tempelområdet nedanför grottan är full med popcorn. Chauffören blir stingslig, alldeles nervös. Han lockar på dem i mörkret. Provar med en limpa bröd. Det är hjärtskärande. Han tror att vi så gärna vill se aporna. Han ber om ursäkt. Förklarar att aporna sover. Vi är mer fascinerade av den fina hunden som följer med oss upp på berget för att titta på fladdermössen.

Jävla apor, hatar dem. 

Andra dagen hos Peetim tog Kerstin och P-O en promenad. Längst med risfälten finns två vägar med en flod i mitten. Över floden, mellan vägarna finns några skrangliga broar. Med några hundra meters mellanrum.

Det kryllar med hundar på vägen. Alla hus agerar hem även åt ett par hundar. Jag vet faktiskt inte riktigt vad thailändarna använder sina hundar till. Till annat än vakthundar.  Peetims hundar står alltid bundna om kvällarna, vid grinden. Agerar varningssignal om någon skulle vilja hälsa på när mörkret har infunnit sig.

Men hundarna hos Peetims grannar springer fritt. Det vaktar sitt territorium. De vaktar sin del av vägen. Ibland träffas de. De har gränsöverskridande möten. Ibland slåss de som galningar, ibland har det vuxenmys med varandra. Men oftast ligger det bara utsträckta som sälar på den varma asfalten. Inväntar kvällen, kylan. Då börjar deras dag.

Jag känner att jag inte delat med mig av min kunskap om det thailändska hundsamhället till Kerstin och P-O. Om deras lagar och tysta överenskommelse. Som finns mellan människa och hund. De var helt ovetande om detta. Hundarna anfaller, markerar. Men de nafsar en bara lite i hälarna. Visar att på den här lilla vägsnutten. Är det de som bestämmer. Det kan tyckas obehagligt. När ett gäng inavlade hundar, såriga och jävligt. Kommer springandes mot en. Men det är bara ignorera dem. Blir det för närgångna höjer man handen och det springer iväg, livärdda. Det är inte så tuffa när allt kommer omkring.

Jag sätter mig på motorcykeln och svänger höger.  Dagen innan marscherade de åt vänster. De vill säkert utforska andra hållet. Jag kör en bra bit. Hittar dem inte. Det sitter en man i vägkanten. Han bränner sopor. Älskar allt detta brännande. Song farang? Song farang? Han flinar, skakar på huvudet.

Jag vänder håll, en kvinna stannar sin bil. Hon säger inget. Bara pekar, på ett galet sätt. Som om att hon sätt något mycket lustigt. Fortsätter. Möter ett grabbgäng sittandes på ett bilflak. Ropar, Song farang? Song Farang? De gapskrattar, pekar.

Kör vidare. Song farang? Mannen med på motorcykeln iklädd cowboyhatt skrattar så han tjuter. Pekar på Kerstin och P-O. De befinner sig på andra sidan floden. På den lilla grusvägen.

Halv elva igår hoppade vi på tåget till Chiang Mai. Nio timmar senare anlände vi. Peetim hade packat en stor kasse med godsaker till oss. Vi valde att åka på dagen. Annars brukar vi ta nattåget. Mest för att inte slösa en dag på att resa. Men efter en natt på den statliga thailändska järnvägen brukar det ta några dagar att bli människa igen.

Vi bor på Buri Gallery House Hotel. Mitt i gamla staden, innanför murarna. Det är fint. Härlig trädgård. Kanske lite långt till de centrala delarna. Det finns inte så mycket här. Som tur är. Är det inga Bangkok-priser på taxi. 10kr, åk vart du vill. Bra när vi har gamlingarna med oss kan man tro. Men det är nog Jennie och jag som är mest lata.

Jag skyller på mina dåliga skor. Jag var tvungen att ta motorcykeln hos Peetim vart jag än skulle. Kan inte gå en meter.  Om en halvtimme ska jag sätta mig i en taxi och köpa ett par nya. Vid flygplatsen finns en bra sportbutik. Så jag kan gå ut och traska ordentligt.

Vi får se om någon vill följa med. Jennie har inte vaknat än. P-O och Kerstin sitter och lapar sol på hans balkong.  Jag ligger i den enda solstolen vid poolen där solen finns. Men snart tittar den fram bakom trädet. Så vi får vår första dag med sol och bad, alldeles strax.