En liten ö. Endast två kilometer från fastlandet. Sexton mil fågelvägen från Thailands hjärta Bangkok. En näst intill orörd nationalpark. Med kristallklart vatten och sand likt potatismjöl.

Vackert, genuint, thailändskt. Så där in i helvete thailändskt. Som vi bara älskar. Rörigt. Skitigt. Fast ändå rent. Lampor och lyktor på ständerna om kvällarna. Det förvandlas så fort solen sjunker ner bakom bergen. Bord och sittdynor plockas fram. Grillarna tänds.  

För fem år och sjutton dagar sedan kom jag för första gången till Koh Samet. Efter dess har jag varit här tre gånger. Varenda gång har jag slagits av hur oförändrad ön varit. Förutom enstaka hotell samt den välbehövliga asfalteringen av vägen så har det inte hänt mycket.

Tills nu. Politikernas fickor är förmodligen fyllda med pengar. Strukits medhårs för att kunna besudla mer och mer mark på den lilla ön. Hotell efter hotell har byggds längst med Sai Kaew beach. Fina gränder har blivit stråk med butiker och restauranger. Turismen har tredubblats. Med en del svenskar och en del kineser.

Har sneglat på artiklar i Aftonbladet genom åren som tipsar om en orörd pärla nära Bangkoks flygplats. Sneglat lite med förakt. Ge fan i min ö. Mitt första riktiga besök på en thailändsk ö. Chartern i Phuket räknas inte. Det nöjesfältet är förträngt från mina minnen.

Koh Samet är fortfarande en av Thailands finaste öar. Men nu en smula förändrat. Det är alltid lika härligt att komma tillbaka hit. Se min första thailändska ö. Växa så det knakar.

93 mil, fram och tillbaka. Upp och ner. Taxi, båt, buss, flyg och sedan taxi igen. Vänta på väskor. Trängas med folk. Stå i kö. Bli arg på dem som inte vet vad en kö är. Värmen. Människor överallt.

Det är som vanligt. Det är det man får när man ska färdas så snabbt det bara går. Det finns inte tid för att sätta sig på en gammal rostig lokalbuss. Åka rangligt tåg i den thailändska natten. Resan är för kort för det.

Så det fick bli det där klistermärket på bröstet. URA, i en gul cirkel. Med avgångstiden på skriven i mitten. En bild på den överskattade Lomprayah katamaranen. URA = Surat Thani Airport. Det är effektivt. De fina thailändarna pekar alla i rätt riktning. Behöver inte diskuteras någonting. Inget tjafs. De skeppar oss som boskap.

Vi går som i en triangel hela dagarna. Mellan våra bungalows, stranden och restaurangen.

Restaurangen, som drivs av vår värdfamilj. Familjen, den fina familjen som driver det är underbara stället. Tappra, hårt arbetande familjen. Vi är lojala kunder. Vi har inte ätit någon annanstans än hos dem. Maten är bra, mycket bra.

Vore det inte för den franska familjen som vi delar byggnad med hade vi haft hela stället för oss själva. De gör inte så mycket väsen av sig. En härlig färgklick till atmosfären här. Deras lille treårige son är ständigt på rymmen med sitt guldlockiga hår. Han sticker så fort han får möjlighet. När hans föräldrar inte ser. Vi hjälper till att hålla ett öga på honom.

När vi inte rör oss i den magiska triangeln gör vi en avstickare till Tuks-massage. De är våra grannar. Där kan man döda en timme om dagen. De är mycket duktiga. Också det ett familjeföretag som drivs av en eminent burdus kvinna i pensionsålder. Hon röjer runt bland massagebäddarna. Går skoningslöst gå fram till en pågående massage, avbryter den. Suger tag i personen som ligger utsträckt och blottad på bädden. Chockade får de en rejäl omgång av henne. Sen går hon där ifrån, okommenterat. Hon är massagedrottningen.

Vi har varit här i fem dagar nu. Fem dagar som flyter ihop till en enda lång njutning. Man behöver inte mer än så här.