Jennie och jag gjorde en spännande upptäckt idag på morgonen. Vi är på Koh Chang. Vi kom igår kväll. Känner för att stanna. Det är så härligt här
Men vi har redan bokat boende på Koh Mak. En liten ö nedanför Koh Chang. Lite ödslig, inga bilar. Perfekt för att hyra motorcyklar. Inte så mycket folk. Perfekt för nyår.
Dock upptäckte vi att våran bungalow inte ligger på själva Koh Mak, utan på Koh Rayang. En liten liten ö utanför Koh Mak. Privatägd av en Thailändsk familj. Det finns endast tio Bungalow på ön. Inget internet, bara el mellan vissa tider och knappt rinnande vatten.
Vi ska bli strandsatta, utlämnade till ölivet. Fukten. Hörs om tre dagar. Hej
255 bilder. Bläddrat igenom dem otaligt många gånger. Älskar dem. Kanske inte just bilderna i sig. Kvaliteten, motivet. Utan platsen. Att få se det. Förutom soluppgången då. Men mer om den senare. Så bissart. 24 kilometer från öst till väst och ungefär 8 kilometer norr till söder. Vi var långt ifrån varit överallt. Det skulle tagit flera veckor. Jennie och jag kände att två dagar få räcka. Dock hade vi säkert velat vara där mer. Se mer av allt. Om det inte var så varmt och alla tusen och åter tusentals människor.
Det är märkligt. Att man inte förstår det. Att man målar upp en bild i huvudet att Jennie och jag ska gå där nästan ensamma och mysa. Traska runt, filosofera. Ta massa bilder. Från alla möjliga vinklar. Nicka artigt åt mötande människor. Det gjorde vi stundtals. Angkor är stort, riktigt stort. Och ibland var vi helt ensamma. Men denna värmen och trängsel på vissa ställen kan göra vem som helst galen. Denna girighet. Att få ta en bild. Respektlöshet man fick uppleva ibland. Trots att de är tusen år gammalt eller äldre. Och ser ut som att det håller på att rasa. Så står skiten kvar i fem minuter till. Det lovar jag.
Men trots detta var det fantastiskt att få se. Jag har sett många tempel under mina resor till Asien. Men detta kan inte jämföras med något. Khmerriket. Bayon. Angkor Wat. Angkor Thom. Ta prohm. Bara hör på de namnen. Medans vi svenskar bodde i små hyddor och byggde fåniga små kyrkor byggde Khmererna detta. Fler bilder kommer imorgon. Och då åker vi tillbaka till Thailand. Koh Chang till att börja med.
Klockan är halv fem på morgonen. Ni där hemma har förmodligen knappt gått och lagt er. Men Jennie och jag ska upp, vi ska vakna.
Utanför på hotellet står vår tuktuk chaufför från dagen innan. Han ska ta oss till Angkor Wat. Innan solen går upp. För det måste vi se. Det måste man göra om man är här. Bara måste.
Och vad ful den är.. Den är så ful att jag vill spy. Hatar den. Vi åker hem vid klockan åtta. Äter frukost. Och nu sitter vi här och driver med solnedgången på Angkor. Vilket patetiskt spektakel. Vilken liten skit han är, solen.
Vi sitter här och hatar människor. För egentligen är det inte solens fel. Utan vanligt jävla fölk. Men vi skyller på solen. Så vi inte blir några människorhatare. Hej
Vi har alltid kallat de för Thai barbeque. Men eftersom de tydligen finns i Kambodja också så får det bli en Khmer barbeque.
Finns ett hål i bordet. I hålet ställer de en gryta. Under grytan finns glödande kol. Så kan man grilla vid bordet. Idiotiskt, tyckte jag till en början. Vi gjorde det ibland på Twinhouse. Kanske var det för att vi var så många som skulle ha mat. Det tog sådan tid.
Nu älskar jag det här sättet att äta. Vi gjorde det hos PeeTim. Då såg jag att man ska ju koka soppa i grytan också. Runt stekytan. Då blev det helt plötsligt briljant! Helt otroligt.
Så roligt att äta. Sitta här och äta sakta. Grilla bit för bit. Koka soppa. Lite i taget. Lägga i lite nudlar, grönsaker. Så smart, så jäkla smart. Så skönt. Efter 6 timmar tempel. Hej
Ligger vid poolen på vårt nya hotell. Jäkla bytande hela tiden. Vi befinner oss i Siem Reap, Kambodja.
Tog en turistkarta i receptionen. Vad bra de är, turistkartorna. Lonlyplanet, vilket trams det är ändå. Ligger här och kollar kartan på Angkor. Fascineras över hur stort det är. Inser att vi inte kommer hinna med att se hälften. Men det bekommer oss inte. De finns bara tre tempel som vi känner att vi måste se. De andra blir bara en bonus.
Bokade en tuktuk. Den kommer vid klockan tolv. Vi har hyrt den för resten av dagen. Tills solen går ner. 12USD, 77 svenska kronor. Kostar chauffören. Men räknar med de dubbla. Satans folk här. Ska ha dricks för allt. De försöker lura av en varenda kronan. Ljuger, dåligt. Man vet så väl att de snackar skit, hela tiden. Men betalar artigt. Hellre de än att stöta sig med någon och bli av med kameran i någon mörk gränd lite senare.
Vet inte riktigt vad jag tycker om de här landet ännu. Vi har bara varit vid gränsen och på hotellet. Men hittills. Är det bara ett varmt och soligt Vietnam. Eller kanske ett skitigt otrevligt Thailand. HAAÄÄJJ!
Vi checkade alldeles nyss in på vårt hotell i Kambodja. Så det betyder att vi är framme och att resan hit från Bangkok gick bra. Skulle bara meddela det till familjen. Återkommer ikväll. Hej
Vi är kvar i Bangkok. Dock har vi lämnat våran svit. Vi har bytt stadsdel. Kohsan, givetvis. Vi bor inte på den gatan. Vistas knapp där. Inte om vi inte måste. Som när vi skulle ta passfoton för visumet till Kambodja. Då smög vi dit. Men vi är i närheten. Denna gången på ett helt nybyggt hotell mellan Kohsan och Rambuttri. Mitt emot templet för er som vet. Verkligen fint.
Missbrukar mat och massager som vanligt. Pad krapow gai till frukost, middag och lunch. 10 kr för en måltid. 50 kronor för en timmes massage. Trivs så bra där. Bästa delen av Bangkok. Helt klart. Om man bortser från here to get laid backpackerna i Chang linnena. Och alla andra högst olämpliga turister som inte respekterar detta vackra land och folk. Ibland skäms jag för att vara vit. Eller oftast. Runt Khosan. Det blir viktigt för mig att försöka bevisa att inte alla fallangs är likadana.
Vi försöker arbeta bort den där vitheten nu dock. På taket på vårat hotell finns en pool och massa solstolar. Det är Jennies och mitt ställe. Bara vi där. Bara vi som är så dumma och ligger där och bli brännskadade. Hela hotellet är tomt på folk. Kanske är det för det är så nytt. Det är skönt i alla fall. Det är lätt att bli folkskygg här.
Sitter på Starbucks uteservering vid MBK. Jennie ville köpa Converse lite billigt innan vi lämnar Bangkok. Det är svårt att inte bli full i skratt när Jennie ska handla. Hon är så lycklig. Det smittar av sig på mig. Hennes idéer. Hennes briljanta idéer att hon bara måste köpa någonting. En sak som hon kommer på. En söt tjej från Korea vandrade förbi oss med en fin hatt. Hon var söt, sa Jennie. Fin hatt. Och Jennie skulle ha en likadan. Hon får ett uppdrag. Och hon ska slutföra det. Jennies entusiasm smittar av sig. Fick för mig att jag villa ha en väska. En som kameran får plats i. För att slippa obehagliga, sugna blickar. Och vilken fin jag hittade. En lite mans handväska som mina två storebröder kommer håna mig för tills jag gör mig av med den.
Jul i Bangkok, är jul på crack sa Jennie igår. Förstår vad hon menar. De firar inte jul här, egentligen. Men julpynta. Det tycker de om. De är lite mer extremt är hemma kan man säga. Lite galet. Man undrar ibland hur de tänker. Där utav crack-hypotesen. De stora lyxhotellen är elegant utsmyckade. Men runt om de stora shopping centren är det allt från stora julapor blandat med snögubbar. Till mangafigurer i små korta kjolar. Personalen nere i lobbyn har renhornsdiadem på sig. Killen som kom med maten upp på rummet hade en blinkande tomteluva på huvudet.
Jennie försöker också skapa lite julstämmning. Hon spelar julmusik på datorn. Tommy Körberg. Har svårt för det där. Men dansar runt lite och sjunger med. Men hon gemomskådar min dans och min sång. Hon märker att jag bara gör mig löjlig. Men lovade henne att jag ska uppskatta det i framtiden. Men inte nu. Finns ingen julstämmning här. Bara crack och galenskap.
Men jag hoppas att alla ni där hemma har det bra. Familj och vänner. Speciellt Tim, Ramsus, Ida, Oskar, Livia, Moa, Oliver, Anna Jansson och Monstret. De små. Ni får era julklappar när vi kommer hem. God Jul på er!
Jennie frågade mig igår. Vad man skulle göra med en sådant stort svit. Det såg kanske inte så stort ut på bilderna. Minsta zoomen jag har är 28mm. Går inte se med det okbjektivet. Kanske ska jag köpa mig ett vidvinkeltobjektiv i julklapp.
Jag vet inte vad man ska göra, svarade jag. Sviten är större än våran lägenhet. Man kan väl gå runt lite. På de mjuka mattorna. Känna på de de blanka välputsade ytorna. Kolla på premier leage på led tv:n. Beställa room service. Det är exakt vad jag gör nu faktiskt. Gå runt och myser. Slänger ett öga ibland på tv:n. Jennie var inte lika road över fotbollen. Hon ligger inne i sovrummet och kollar på tv där inne. Men room servicen, det var hennes ide.
Vi är lite trötta. Det blev sent igår. Tror klockan blev två innan jag gick och la mig. Vi var på bio igårkväll. På Central World. Hobbit, vädligt bra. Men roligaste med att gå på bio i Thailand. Är att se kungafilmen innan bion börjar. Det är den fånigaste propaganda jag sett. Men attans vad underhållande det är. Alla ställer sig upp. Knäpptysta. Ingen som protesterar. Får nästan rysningar. Tycker det är fint. Trots fåneriet.
Vill inte lämna hotellet. Orkar inte. Allt finns ju här. Precis allt. Men en runda blir det. Ikväll när de tänder all julbelysning. Och när det har blivit lite svalare. Hej
Svårt att beskriva med ord hur underbart det känns att vara tillbaka i Bangkok. Tänker inte ens försöka. Vill bara ut på stan. Vi landade i världens bästa stad klockan tolv idag. På väldens mest briljanta flygplats.
Tog skytrainet in till centrum. Och Jennie fick sin julklapp. Eller våran julklapp kanske. Den heter Grand centrepoint ratchadamri hotel. Och ligger fem minuter från Central World och Siam square.
Jag har aldrig sett något liknande. Jag skulle inte ens fundera på att kolla efter ett sådant här hotell hemma i Sverige. Men för samma pris som ett svettigt scandic hotell i stockholm kan man bo fem stjärnigt på ett av Bangkoks lyxigaste hotell. Åh herregud vad jag älskar det här stället. Vietnamn, Hanoi. Far du bara åt helvete. Hej
Vi ligger i sängen. Jennie sover och jag slötittar på datorn. Var nere och åt frukost för några timmar sedan. Klockan är halv tolv på förmiddagen. Tänker inte väcka Jennie för än ett. Vet att hon kommer ställa frågan. Den hon alltid ställer på lördagsmorgonen. Varför väckte du mig inte tidigare? Ja, det kan man undra.
Tycker det är härligt kanske. Att ligga och göra ingenting med en snarkande Jennie bredvid mig. Det är mulet ute. Kallt igen. Och det är sista dagen på detta hotell. Detta lyxhotell får man nog säga. Kan inte förstå att det bara är tre stjärnigt. Har aldrig bott så här fint. Och för inga pengar alls. Tror det konstade trehundra kronor natten.
Smög ut för en stund sedan. Såg mig lite om. Sådan bissar byggnad. Vårt rum ligger längst bak i huset. Vårt rum har då möjligheten att vara lika brett som hela byggnaden. Och det är det. Här använder de varenda millimeter yta.
Vi ska ta en sista vända ute på Hanois gator idag. Vet inte vad vi ska göra. Inget planerat. Vill bara sätta mig ner, på något fik. Och titta på folk, dricka kaffe. Kaffet på hotellet är inte gott. Med det är det enda minuset här. På hotel Gondola.
Jennie sitter och smuttar på sin Mojito. Tittar ut över marknadsstånden som byggs upp nedanför oss. Gatan Hang Dao har spärrats av för trafik. Marknadsstånden stäcker sig så långt att man ser inte vart de slutar.
Vi sitter på en bar. Vi såg den från gatan. En liten balkong på andra våningen. Mysiga lampor. Det är allt som krävs. I alla fall för Jennie. Dit ska vi. De tar en stund innan vi hittar upp. Går igenom en butik. In på en bakgård. Det är mörkt. Vi ser knappt. En trevlig kvinna kommer nedspringades från en trapp. Visar oss vägen. Upp för samma trappa. Vi går igenom ett rum som ser ut som ett vardagsrum. TV, soffor. Kommer in till en bar. Trasigt ställe. Nästan lite obehagligt. De visar ut oss på balkongen. Vi har kommit rätt. Det är varmt ute. Ljummet. Hanoi växer. Vi har börjat gilla den här staden mer och mer för varje dag.
Jennie har börjat komma in i sitt shoppingmanitillstånd. Hon flyger fram bland marknadsstånden. Kan se en fin kofta på hundra meters håll. Följer artigt efter henne. Lite småberusad. Med Iphonen i handen med min nya valuta app redo. Skriver in beloppet efter Jennie frågat försäljaren om priset. Hon tittar på mig. Väntar på besked. Köpa eller inte köpa. Avrundar alltid neråt. Den kostar bara femtio svenska kronor. Köp du den Jennie. Det känns bra att kunna vara lite delaktig.
Imorgon är det sista dagen här. Vi åker tillbaka till Bagkok tidigt söndag morgon. Känner att en vecka här var precis lagom. Och är glad att besöket i Hanoi blev så härligt. HAAAJ! HAJ! HAJ! HAJ!
Många kanske skulle säga att den inte är så speciellt vacker. Men det tycker inte jag. Där ute händer det ju något i alla fall. Där bor en tupp. Tycker han verkar ha det ganska bra där på sin egna lilla takvåning. Många gånger ser man bara en stor grå betongvägg.
Jag gillar vårat nya rum. Inte bara för jacuzzin. Det är också väldigt stort. För att vara i Hanoi. Marken är dyr i de gamla kvarterna. Husen är väligt små. Eller smala. Smala och långa. De kallar dem för "Rocket houses". För har man inte råd att köpa mycket mark. Då bygger man högt istället. Riktigt högt. Det ser väldigt fånigt ut. Speciellt ute på landet där det är glest mellan husen. Tre meter brett, tio meter långt och femton meter högt. Om det är ett stort hus.
Hade vi vetat att vi skulle få så här fint rum hade vi nog inte bytt hotell idag. Men det ska ändå bli kul att byta område. Vi bor mitt i de gamla kvarterna. På en liten gata. Det är fint. Men motorcyklarna parkerar på trottoarerna. Och på vägarna flyger det fram motorcyklar i hög fart. Det är svårt att ta sig fram.
Vårt nya hotell ligger precis intill Hoan kiem lake. En stor sjö, mitt i staden. Där finns det mer andrum. Mindre trafik förhoppningsvis. Hotellet ska vara finare än det här. Men det återstår att se. Bilderna på Agoda.se har lurat oss förut. Hej. Eller juste, det är fredag idag. Då måste jag skriva HAAAAAAAJJJ! För idag är det ny podcast med Alex och Sigge.
Ingen hade talat om för oss att det var istid ute på Halong Bay. Att de här två dagarna skulle bestå av att försöka hålla värmen. Vi trodde det skulle vara som svensk sommar ungefär. Lite kyligt på kvällen. Tog med en kofta. Tänkte att det borde väl räcka.
Gruppresor, med andra. Vad vidrigt det är. Buffé serverat på bordet. Sitta och dela mat. Skicka tallrikar, fram och tillbaka. Stäcka sig över bordet. Dela artigt med folk man inte känner. Fråga om det vill ha en bit av krabban som råkat hamnat bredvid dig. Får mig att tänka på charterresor. Får mig att må illa.
Blir så svensk. Stör mig på alla. Varenda andetag. Fransmän, italienare och den kåta reseledaren från Holland. Känner doften av dem. Båten är rätt så stor. Men alla håller till där det är någorlunda varmt. Luktar fimp i käften. Blir lite för närgångna efter några glas. Frågar frågor. Vart ska ni efter det här? Vart har ni varit? Har ni varit där. Ni borde åka dit. Och dit! Det är fantastiskt. Ja.. fast det är det ju inte. Vill jag säga. Du har fel. Det är inte fantastiskt. Jag tycker inte det och det tror jag inte att du tycker heller innerst inne. Jag orkar inte prata med dig. Får inte ut någonting av det. Lämna mig ifred.
Den här sinnesstämningen är resultatet av kylan. Semester och kyla hör inte ihop. Jag gillar inte mig själv när jag befinner mig i kylan. Känner knappt igen mig själv. Båten var fin, god mat, vacker omgivning. Jennie och jag hade trevligt. De andra var säkert super trevliga. Men de enda vi vill va att åka tillbaka till Thailand, till värmen. Så synd.
När vi kom tillbaka till hotellet hade vi fått ett nytt rum. Trevlig prick den där Anna som jobbar här. Hon verkar gilla oss. Rummet vi fick var dubbelt så stor och i badrummet finns en stor jacuzzi. Gissa om den kom till användning så fort vi steg innanför dörren. Och efter det blev allt bra. Då blev vistelsen ute på Halong Bay helt smärtfri. De andra på båten var ju faktiskt helt okej. Allt glömt. Allt vi behövde var lite värme. Hej
Sitter i taxin på väg till Hanoi. Flygplatsen ligger en bit utanför. Uppspelt, förväntansfull. Glad. Glad för att vi kom in i landet utan problem. Vi var lite dåligt förberedda. Läst snabbt på internet. Är du svensk medborgare och har utresebiljett är det inga problem att få visum. Dock har vi hört från andra att man måste ha visum innan man får komma in i landet. Annars skicka det hem en. Ett amerikanskt par. Fick fylla i massa papper. Prata med vietnameser som knappt förstod engelska. Men Jennie och jag vandrade vackert förbi och kände oss hjärligt välkomna. Hjärtligt välkomna till den ohjärligt inrökta flygplatsen i det kommunistiska enpartistiska landet Vietnamn.
Taxin kör sakta. Eller i normal fart kanske jag ska säga. Med de kör som dårar. Tutar, tutar åt allt och alla. Folk kör i motsatt riktning. Kör rakt ut. Ingen bryr sig om trafikljus. Inte som Bangkok. Där kör de snabbt. Galet. Men de visar respekt. Tränger sig förbi lite försiktigt. Tråkigt, att man jämför allt med Bangkok. Orättvist kanske. Med tanke på att Bangkok aldrig blivit bombat tillbaka till stenåldern. Men det blir lätt så. Jag gillar inte att åka med andra. De kanske de flesta vet om. Rädd, för allt i trafiken. Sitter och spänner mig. Jag har en "tänk om hjärna". En hjärna som alltid tänker i logik. Kommer det ut en bil från en korsning. Kör snabbt ut. Man kanske tittar åt ett annat håll. Kanske åt en annan korsning. Kollar om det kommer en bil där. Missar bilen i den andra korsningen. Ja, vad händer då? 1+1 är 2. Åka bil i Hanoi. Inte bra.
Blir nästan arg på Jennie att hon inte bryr sig. Att hon njuter av åkturen. Men flyga, det hatar hon. Ska hålla handen vid start och landning. Det hjälper säkert om vi störtar. Och den sannoliketen är ju stor. Hon stäcker sig efter min hand när vi åker bil. Ska försöka lugna mig. Tackar artigt. Men håller hellre i mig i sätet framför mig. Tänker på hur jag ska ta emot när vi åker rakt in i sidan på en lastbil. Voltar upp i luften. Bilen rullar på vägen. Igenom skyddsräcket. Flyger ut för en bergsklippa. Precis innan vi träffar marken kommer den vietnamesiske stålmannen flygandes. Han fångar bilen med sina händer. Flyger upp med den. Hög, riktigt högt. Sen så släpper han den. Från en ännu högre höjd. Bara för att poängtera hur jävla farligt det är att åka bil i Hanoi. Nej förlåt. Vet att det sitter många oroliga där hemma och hoppas ni alla vet att det är bara jag som är en liten fegis när det gäller att åka bil med andra. It's okey.. It's Okey.. Som skulle ha sagt.
Vi stannar taxien utanför vårat hotell. 312 x1000 står det på taxametern. 312000 Dong. Vi blir lite stirriga. Inte en aning om hur mycket det är eller vilka sedlar som är vilka. Taxichauffören försöker säga något. Jag förstår ingenting. Helt uppgiven efter bilresan. Men en trevlig herre från hotellet sticker in huvudet i taxin. Tar försiktigt min blånbok och plockar upp de taxichauffören ska ha. Allt gick bra. Vi är i säkerhet. Jag vill bort från gatan. Alla bilar, mopeder. Allt tutande.
På hotellet träffar vi en tjej i personalen som heter Anna. Hon är helt fantastisk. Hon är till stor hjälp. Kanske ser på oss att vi ser lite skärrade ut av alla intryck. Vi sätter oss ner i lobbyn. Får lite dricka. Det kändes bra att växla några ord med henne. Ställa frågor. Boka resa till Halong Bay. Boka en natt till efter vi kommer tillbaka från Halong Bay. Strukturera upp lite.
Vi har inte hunnit se så mycket ännu. Vi är trötta efter resan. Efter alla nya intryck. Vi köpte en flaska vin. Gick upp på vårat rum. Och strax ska vi sova. Eller jag ska strax sova. Jennie somnade för en bra tag sedan. Ligger här och gör grisläten. Hej
Vi sitter vid poolen. Det är kväll. Satans julmusik spelar de hela tiden. Vidrigt. Söndagar brukar vara en ångestfylld dag. Men inte ens julmusiken ger mig ångest. Är helt orubbar ikväll.
Trevligt ställe det här. Nybyggt, modernt, själsdött. Varken Jennie och jag är speciellt fötjusta i sådana här hotellkomplex. Finns ingen charm. Men det finns ett badrum. Ett riktigt jävla snyggt sådan. Med varm dusch. En liten bänk i duschen. Ett stort jäkla badkar.
Ska duscha tills jag ser ut som ett russin. Sen ska russinet lägga sig i badet. Skrubba, skrubba och skrubba bort all myggspray jag dränkt in min kropp med senaste veckan. All rök från alla eldar längst vägarna ska ur mina porer. Ska skolla bort de! Alltihop. Tänkt vad härligt det kan vara med varmvatten. Så bortskämd man är.
Ikväll åker vi tillbaka till Bangkok. Känns lite tråkigt. Vi har haft det mycket bra här. Lite irriterande. Att det finns så mycket man skulle vilja berätta. Jag skulle vilja skriva tio blogginlägg varje dag. Om varenda liten händelse. Varenda bisarra händlese. Som bara händer här. Skulle jag summera allt i ett inlägg skulle det bli alldeles för långt. Och sen gjorde vi det. Och sen det. Och sen det. Sen åkte vi dit och sen tid. Det blir så halvhjärtat, halvdant..
Men vi kommer ha tid. Ikväll åker vi som sagt tillbaka till Bangkok. Checkar in på ett hotell ett stenkast från Suvarnabhumi international airport. Världens vackraste flygplats. Imorgon tar vi flyget till Hanoi, Vietnamn. Ingen mer undervisning, ingen mer gå på museum och sätta engelska rubriker på alla föremål i ett varmt rum i flera timmar tillsammans med PeeTim, en munk och hans lärlingar. Inget mer sitta i ett rum med massa thaibarn och berätta om älgar och svensk mat. Snart har vi tid för annat.
Dock kommer vi att sakna det. Vi har haft väldigt roligt och många gånger önskar jag hela min familj och alla jag känner kunde fått vara med och uppleva allt. Det händer bara i Singburi. Ingen annanstans. Hej
Vi tog motorcykeln till Singburi town idag tidigt på morgonen. Vi ska köpa present till PeeTim. På köpcentret som ligger mitt i stan. Och bredvid köpcentret ligger det en pool. Vi gick dit först. Men det var alldeles för varmt.
Ingen av oss klarar av att vara i solen särskilt länge. Trots att det är den kallast månaden på hela året i Thailand är det alldeles för varmt att vistas i solen. Kan bero på PeeTims alla air conditioners och fläktar hon jagar oss med där hemma. Skulle hon få sin vilja igenom skulle hon gå med ett paraply över våra huvuden hela tiden för att skydds oss mot solen.
Vi är på köpcentret just nu. Jag sitter på ett café allra högst upp. Jennie gick nyss. Hon är rastlös som vanligt. Och väldigt angelägen att hitta en fin present till PeeTim. Det är inte lika viktigt för mig. Det räcker väl med den thailändska månadslönen hon får av oss för att vi bor hos henne. Resonerar jag. Men det är väl bara att konstatera faktumet att Jennie är en bättre människa än vad jag är. Så ska snart gå och hjälpa henne.
Jag har lite eget och stå i först bara. Som sagt, jag sitter på ett café. Var sugen på kaffe. Sådär riktigt sugen. Två stora iskaffe. En cappuccino och en latte fick det bli. Och så en smoothie med. Cola vore gott också. Är snart klar med allt. Lite coola kvar bara. Kämpigt jag har det. Kan inte lämna en droppe. Allt kostade ju 30 svenska kronor...
Vi är helt slut. Sista dagen på skolan. Halvdag. Vi bad om det. Orkade inte stå där i värmen hela dagen. Synd om oss va? 30 grader i skuggan. Thaimamma som föder oss. Vi ska bara förbi marknaden på vägen hem och köpa lite mat, säger hon. Vi är mätta när vi lämnar marknaden. Try this, try that..
Bordet är fullt med mat. 3-4 olika rätter. Riskokaren är full upp till kanten. Sen efterrätt. Kokosmjölk med banan. Massor av olika frukter. Bakelser, kakor och godis. Vi skäms, all mat. Bara står där. Vi har ätit en tiondel av det. Men de låter de stå framme. Under flugnätet. Jag vet inte hur många gånger jag lyfter på det varje kväll. Hur många gånger jag tar en tur till köket. Ni vet hur vanligt det är att man kollar efter något i kylskåpet hemma hela tiden. Trots att man vet att det inte finns något. Men kanske nästa gång! Jag gör samma sak här. Men hos PeeTim finns ett 100 kvm kök. Med massor av mat överallt. Hon har ett litet kylskåp dock. Men där finns bara vatten, läsk till min vuxendricka och Jennies vuxendricka.
Det är inte bara fantastiskt gott med all mat här. Det är roligt att äta. Att prova alla rätter. Alla märkliga frukter. Att få ut de klibbiga söta riset ur bananbladet. Linda upp halmstråna som håller ihop det. Bara stå där, med klibbiga händer. Karaktärslös, som en liten tjockis med hela munnen full med mat. Oh, PeeTim. Feed me! Minns jag att vi sa för två år sen till varandra när vi var hungriga efter vi lämnat PeeTims lilla ställe.
Det är dock inte så litet längre. Hon har byggt fler hus på sitt lilla område. Fler toaletter och duschar. Hon skulle aldrig acceptera att hon blir fullbokad. Hon skulle ta hit byggjobbare. Bygga ut. Bygga fler rum. Men charmen finns som tur är kvar. Känslan, den är den samma som när jag var här sist. Lugnet.
Imorgon är Jennie och jag lediga hela dagen. Då ska vi ta lite bilder. Tänkte till och med filma lite. Vet att jag inte kommer lyckas fånga känslan av allt här. Men tror att det skulle kanske vara kul för dem som varit här att se hur det ser ut nu. Eller minnas tillbaka. Hej
Vi sitter på våran veranda. Har precis hällt upp en Sangsom med cola. Öppnat en Spy cooler till Jennie. Det här är en riktigt härlig stund. Nästan helt perfekt. Det enda som saknas just nu. Är att den trådlösa uppkopplingen hade nått hit. Jobbig tid. Fram till klockan fyra hemma i Sverige. Eller jobbig ska jag väl kanske inte skriva. Men lite störande. Springer lite fram och tillbaka. Fram till datasalen där den trådlösa routern står. Upptaterar min firmatelefon. Kollar mail. Fånigt egentligen. Men det stör mig som satan ibland. Båda telefonerna avstängda. Dock vet jag att det snart gå över. Efter några veckor. När thaihjärnan tar över helt. Never mind.. Never mind.. It's okey.. It's okej... som PeeTim säger hela tiden.
Jennie sitter och vässar pennor på golvet, 120 stycken. Hon har bara 80 stycken kvar nu.. Hon säger inte så mycket. Lika harmonisk som jag. Together alone är det bästa jag vet.
Idag var det kaos i klassrummet. Vi skulle egentligen dela upp barnen idag. 1:an, 2:an och 3:an på förmiddagen. Och sedan 4,5,6:a på eftermiddagen. Så blev det inte. Det här är sensationellt för barnen. De är helt euforiska, uppstirrade, galna.. Alla ville vara hos oss hela dagen. Vi hade sett fram emot att ha dem i mindre grupper.
Ungarna har aldrig rast. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för dem att de kan ta rast.Så vi får vila lite i alla fall. I tio minuter åtminstonde. Men nej, det är helt omöjligt. Dock fick vi lite vila idag när socialtjänsten kom och besök. Skolan vi är på är fattig. Munk-barnen är föräldrarlösa. Så ibland donerar folk pengar till skolan. Och socialtjänsten kom idag med saker de köpt för de donerade pengarna. Det var en vädligt fin stund.
Det blir mycket ståhej. Men mest från de vuxna just då. De tar kort, sjunger och står och babblar massor. Och Jennie fick för första gången känna på hur det känns att vara rockstar. Alla från socialtjänsten skulle ta bilder med oss. Först en och en, alla tillsammans. Sen en och en igen. Och kanske en gruppbild till och en till. Och så bara en till. Jennie kände sig lite obekväm. Medans jag ler världsvant, spexar lite, bjuder till och med på en liten pose ibland. Antar att man vänjer sig.
Barnen sitter som små ljus. Förväntansfulla. Spännda. De går artigt fram, en i taget. Slår ihop deras skitiga händer. Bugar djupt. Nästan tårögda. Man ser att de vill le, skratta. Öppna påsen och bara riva upp alla grejer och slänga pappret runt omkring sig. Som ett svenskt barn på julafton. Men de väntar tålmodigt. Tills alla har gått. Tills de är ensamna med de där två vita människorna från de kalla landet någon helt annanstans.
Och helvetet bryter ut. Stormen. Kaoset. Barnen är så uppspelta. Först, har det lektion med oss hela förmiddagen. Två blonda, bleka västerlänningar som aldrig i sitt liv skulle använda pekpinnen de fått av lärarna för att smiska barnen i baken om de är stökiga. Sen får de presenter. Godis bland annat. Socker. Som att de här barnen skulle behöva mer energi. Vi tar fram julpyssel. Vi ska pyssla med 80 ungar. Ungar som blir precis tokiga bara av att se färgat papper.
Den här situationen är som gjort för kaos. Och det blir koas. Och det är så jävla roligt. Vi har så roligt, allihop. Jag hade aldrig i min värld trott att jag skulle få se tjugo stycken munkar, ninja-munkar. femtio thaibarn. Springa runt i sina munk-kappor, uniformer. Skratta, skrika. Springandes mot varandra. Full fart. Sparkars, slåss. De flyger åt alla håll och kanter. Jag försöker säga till dem. Skriker i mikrofonen. Kan inte prata, bara skrattar. Jennie ser helt förstörd ut. Yrkesskadad. Hon vill ha ordning. Men det här är Thailand. Och vi älskar det.
Vi har undervisat sömniga barn i 6 timmar idag. På en skola de aldrig haft volontärer på innan. Med varsin mikrofon i handen. I ett klassrum med 80 barn. 5-12 år gamla. Så vi är lite trötta.Därför blir det bara lite bilder idag. Vi måste sova tidigt ikväll. Hej
Har alltid hyst en stor kärlek till Kanada. Mycket på grund av Joe. Han är en fin person, god. Har även mött kanadensare ute på öarna. Trevliga, harmoniska, intresserade. Jag anser också att de är mycket kunniga. Lätta att prata med.
Denna bedömningen har jag gjort genom att ställa dem i kontrast med andra nationaliteteter. Sen är det en romantiserad bild, givetvis. Men det är härligt att välja att älska ett folk. Inte sant?
Som jag skrev igår. Det rullade in tre minibussar kanadensare i söndags. Säkert trevliga, säkert mycket fina människor. Men tjugoåtta artonåringar i grupp som precis slutat skolan. Det blir rätt så intensivt. Och skrikigt.
Det blir mycket. DUUUUUUDE! WHAT THE FUCK DUUUUUDE! LETS PLAY SOM FUCKING BEEARPONG AFTER THIS SHIT DUDE. WHAT SHOULD I DO TO GET A COOLD SINGHA AROUND HERE!? Duuuuuude, duuude...
Tjejerna var inte bättre, lite. Men inte mycket. Jag tror de flesta har sett How i met your mother avsnittet som handlar och "Woo Girls". Det var skrämmande likt deras beteende Det är för mig en gåta hur man kan bli så in i helvete exalterad över allt som sägs. När deras rastareseledaren med full moon party t-shirten frågar om alla är redo för att gå på bussen som ska ta oss till Ayutthaya. Och alla skriker "WOOOOOOOOO!!!!!!" och höjer armarna i luften. Då blir jag mållös, lite fnittrig. Undrar vad fan det är som händer. Vad det är frågan om. Okay, listen up! We'll stay a quickie at seven eleven because Jack needs to buy deodorant. WOOOOOOO!!! WOOOOOOO!!!
De här två dagarna har varit fantastiskt underhållande. Och lugnet efter stormen är ännu mer fantastiskt. Igår stormade det fram till klockan fyra på morgonen. De väckte Peetim vid två inatt och meddelade henne att ölen var slut. Och PeeTim är sig lik. Hon åker utan invändning iväg och hämtade mer. Trots att hon skulle upp och undervisa vid klockan sju.
Jennie och jag är själva hemma hos PeeTim nu. Det enda som syns efter kanadensarna är lite ölburkar och fimpar på marken. PeeTim ser nu mera lika harmonisk ut som hon brukar. Med trötta ögon dock. Jennie och jag dansade ut på det tidigare ockuperade området. Lämnade vår lilla fina veranda vi har suttit och spelat kort på två kvällar i rad. Dock i mycket trevligt sällskap av ett annat par som också fått nog av Jack Black imitatören med megafonen. Full moon party grabbarna och Woo girlsen.
Det finns ingen bitterhet i att våra två första dagar inte blev som vi tänkt oss. De har som jag skrev tidigare bara varit underhållande. Självklart förstår vi att ska man sticka ut i en grupp på nästan trettio personer så måste man låta högst. Köpa den coolaste soft airgunen, laserpekaren eller klä sig slampigast. De var barn. Allt på låtsas. När de åker hem är det som vanliga. Det var kul. Men nu blir det bara bättre. Hej.
Vi kom till Peetim igår eftermiddag. Internet fungerar inte så bra så vi har lite problem med att upptatera bloggen.
Vi var ensamma här till en början. Men senare på kvällen rullade tre stycken minibussar in på infarten och nu är vi 30 personer här. 28 stycken öldrickande kanadensare som precis slutat skolan. "Before working trip" heter deras lilla resa. Det är inte direkt vad jag är van vid men de lämnar imorgon så det bekommer oss inte så mycket.
Strax ska vi på utflykt. Rätt så säker på vart vi ska. Jag har varit där förut. Men det skall bli kul i alla fall.
Klockan är halv tolv på förmiddagen. Vi skall checka ut strax och ta taxi till Mo Chit, busstationen. Bussen till Singburi tar tre timmar. Jag har säkert åkt den tjugo gånger, det är varmt och trångt. Men trots det ser jag alltid lika mycket fram emot att sätta på mig på den.
Efter en helg i Bangkok vill man bara här ifrån. Så känner jag inte nu. Men lokalbussen till Singburi förknippas alltid med den känslan. Att man är på väg hem. Bort från turismen, försäljare och tuk tuks.
Mailade med Peetim igår. Hon skrev att jag skulle ringa henne när vi anlände till Singburi. Dock har jag ingen telefon att ringa med. Vet inte vart jag skall köpa en heller. Tror jag gör det med flit. Att min innre thairöst talar till mig. Säger till mig att strunta i det. Att bara åk till Singburi och se vad som händer. Det gjorde jag sist. På något sätt kommer vi till Peetim. Och det blir alltid mer spännande om man inte vet hur. Hej
