Sitter i taxin på väg till Hanoi. Flygplatsen ligger en bit utanför. Uppspelt, förväntansfull. Glad. Glad för att vi kom in i landet utan problem. Vi var lite dåligt förberedda. Läst snabbt på internet. Är du svensk medborgare och har utresebiljett är det inga problem att få visum. Dock har vi hört från andra att man måste ha visum innan man får komma in i landet. Annars skicka det hem en. Ett amerikanskt par. Fick fylla i massa papper. Prata med vietnameser som knappt förstod engelska. Men Jennie och jag vandrade vackert förbi och kände oss hjärligt välkomna. Hjärtligt välkomna till den ohjärligt inrökta flygplatsen i det kommunistiska enpartistiska landet Vietnamn.

 

Taxin kör sakta. Eller i normal fart kanske jag ska säga. Med de kör som dårar. Tutar, tutar åt allt och alla. Folk kör i motsatt riktning. Kör rakt ut. Ingen bryr sig om trafikljus. Inte som Bangkok. Där kör de snabbt. Galet. Men de visar respekt. Tränger sig förbi lite försiktigt. Tråkigt, att man jämför allt med Bangkok. Orättvist kanske. Med tanke på att Bangkok aldrig blivit bombat tillbaka till stenåldern. Men det blir lätt så. Jag gillar inte att åka med andra. De kanske de flesta vet om. Rädd, för allt i trafiken. Sitter och spänner mig. Jag har en "tänk om hjärna". En hjärna som alltid tänker i logik. Kommer det ut en bil från en korsning. Kör snabbt ut. Man kanske tittar åt ett annat håll. Kanske åt en annan korsning. Kollar om det kommer en bil där. Missar bilen i den andra korsningen. Ja, vad händer då? 1+1 är 2. Åka bil i Hanoi. Inte bra.

 

Blir nästan arg på Jennie att hon inte bryr sig. Att hon njuter av åkturen. Men flyga, det hatar hon. Ska hålla handen vid start och landning. Det hjälper säkert om vi störtar. Och den sannoliketen är ju stor. Hon stäcker sig efter min hand när vi åker bil. Ska försöka lugna mig. Tackar artigt. Men håller hellre i mig i sätet framför mig. Tänker på hur jag ska ta emot när vi åker rakt in i sidan på en lastbil. Voltar upp i luften. Bilen rullar på vägen. Igenom skyddsräcket. Flyger ut för en bergsklippa. Precis innan vi träffar marken kommer den vietnamesiske stålmannen flygandes. Han fångar bilen med sina händer. Flyger upp med den. Hög, riktigt högt. Sen så släpper han den. Från en ännu högre höjd. Bara för att poängtera hur jävla farligt det är att åka bil i Hanoi. Nej förlåt. Vet att det sitter många oroliga där hemma och hoppas ni alla vet att det är bara jag som är en liten fegis när det gäller att åka bil med andra. It's okey.. It's Okey.. Som skulle ha sagt.

 

Vi stannar taxien utanför vårat hotell. 312 x1000 står det på taxametern. 312000 Dong. Vi blir lite stirriga. Inte en aning om hur mycket det är eller vilka sedlar som är vilka. Taxichauffören försöker säga något. Jag förstår ingenting. Helt uppgiven efter bilresan. Men en trevlig herre från hotellet sticker in huvudet i taxin. Tar försiktigt min blånbok och plockar upp de taxichauffören ska ha. Allt gick bra. Vi är i säkerhet. Jag vill bort från gatan. Alla  bilar, mopeder. Allt tutande.

 

På hotellet träffar vi en tjej i personalen som heter Anna. Hon är helt fantastisk. Hon är till stor hjälp. Kanske ser på oss att vi ser lite skärrade ut av alla intryck. Vi sätter oss ner i lobbyn. Får lite dricka. Det kändes bra att växla några ord med henne. Ställa frågor. Boka resa till Halong Bay. Boka en natt till efter vi kommer tillbaka från Halong Bay. Strukturera upp lite. 

 

Vi har inte hunnit se så mycket ännu. Vi är trötta efter resan. Efter alla nya intryck. Vi köpte en flaska vin. Gick upp på vårat rum. Och strax ska vi sova. Eller jag ska strax sova. Jennie somnade för en bra tag sedan. Ligger här och gör grisläten. Hej