Koh Mak var en märklig ö. Svart att se om den var under uppbyggnad eller höll på att förfalla. Den var trasig på något sätt. Ovårdad. Fast inte på ett dåligt sätt. Det fanns något charmigt med det. Förbrukade gummiträdsplantage, igenväxta vägar och rostiga vägskylltar. Ständerna i öst hade vågorna slagit sönder. Helt obefolkade. Små fattiga byar där lokalbefolkningen mös som bara öfolk kan. Lite mörkare i hyn än fastlandsbor. Tar vara på allt. Kreativa. Då tillgången till byggmaterial är mycket begränsat.  

Mitt på ön finns en stor generator som försörjer hela ön. Högspänningledningar matar ut längst vägarna. På vissa ställen hade stolparna gett vika och kablarna låg direkt på marken. Isolerade, som tur var. Läste att för bara något år sedan fanns det bara ström fram till klockan tio på kvällen. Sista kvällen slocknade hela ön i en halvtimme.

Vi bodde på det största hotellet på hela ön. Makathanee resort. Ganska själslöst, svenskinvaderat. Men fint. En aning för dyrt dock. Men efter besöket på Rayang var det värt det. Området där hotellet låg var det mest livliga på hela ön. Fanns en ”walking street”. Med ett tiotal restauranger och barer. Några butiker och reseagenturer.

Detta primitiva öliv fascinerar mig. Den stora lokala butiken med förnödigheter fascinerar mig. Vi åkte dit en kväll för att köpa buntband. För att laga min ryggsäck. De hade tagit oss flera timmar att hitta i vanliga fall. Men på Koh Mak. Finns bara det mest nödvändiga. Och på den listan är buntband självklar. Så härligt, att slippa all skit överallt. Vad lite man behöver, egentligen. Och vad glad man kan bli av att köpa buntband på en ö i Thailand. Hej