Kändes som våran resa lite oväntat började där. Singburi, Hanoi och Kambodja bestod av tidiga morgonar. Tidspressat schema och ibland till och med arbete. Kvällen vi kom till Koh Chang var speciell. Koh Chang kändes bekant, trygt. Att åka till Rayang skulle bli mycket spännande. En egen liten ö. Det skulle verkligen bli annorlunda. Vi är båda vana med att kunna röra oss fritt. Röra på oss mycket. Kanske lite onödigt mycket ibland. 

 

Det vad en märklig känsla att vara fast på en ö. En strand, en restaurang och tio bungalows. Det fanns en griffeltavla uppsatt i restaurangen. På tavlan stod alla aktiviteter man kunde roa sig med nedskrivna lite slarvigt. Kayaking, fishing, snorkling och vollyboll. På lunchmenyn fanns fem olika rätter. De mest simpla man kan tänka sig. 

 

Det fanns nåt härligt med att planera dagen efter om det fanns electricitet eller inte. Mysigt när dieselgeneratorn började dåna klockan sex. Nästan lite skrämmande när den tystnade klockan tolv. Och hela ön blev tyst och mörk. Det fanns nåt härligt med att stå i den iskalla duschen med så dåligt tryck att man funderade på att gå ner till havet för att skölja ur schampot.

 

Thailändarna som jobbade på ön var fler i antal än besökarna. Men som vanligt i Thailand jobbade hälften och de andra tittade på. En familj, en trevligt familj och deras respektive. Ett familjeföretag. Som äger ön som förmodligen gått i arv. Så fint. Så fint de var, Koh Rayang