Sitter på våran balkong på vårt nya hotell. På Koh Mak. Riktiga Koh Mak. Inte Koh Rayang. Jag ser ön här ifrån. Det är den längst till vänster på bilden här nere. Ön utan elektricitet. Ön som knappt har rinnande vatten. Ön som ägs av en fin thailändsk familj. Som har tre hundar och en katt. Kristallklart vatten och en kritvit privat strand. Vad mer behöver man? 

 

Ja, wifi kanske. Några restauranger att välja på. Restauranger som serverar Pad Kaprow Gai. Slaffsigt, på en plasttallrik. För 50 Bath. En affär man kan köpa märkliga saker att tugga på. Allt det har vi numera på Koh Mak. Men trots brister på dessa faciliteter så var Rayang helt fantastiskt. Det var skönt att befinna sig där. På ångesthögtiden nyår. Trots att raketerna vid tolvslaget skärmde skiten ur både mig och Jennie. Som demonstrativt hade gått och lagt oss redan klockan tio. Trots grillbuffe, livemusik och eldshow på stranden. Vad fint de hade ordnat för oss. Familjen som äger ön.

 

Sonen i familjen körde över oss med deras båt efter frukosten. Vårt nya boende låg raka vägen över från Koh Rayang till Koh Mak. Vi checkade in på vårt nya hotell. Njöt av en varm dusch, njöt av de vita rena klinkergolvet, air conditioner. Sedan snabbt till någon som hyr ut motorcykel. Har inte kört sedan vi var hos PeeTim. Utan motorcykel känner jag mig helt instängd. Jag klarar inte av vetskapen att jag inte kan ta mig vart jag vill när jag vill.

 

Koh Mak är fint. Koh Mak känns nyupptäckt. Inte alls som alla de andra öarna jag varit på i Thailand. Vi körde runt hela förmiddagen. Man måste åka överallt. Reka platsen, ön. Man måste ha det bästa. Bo på bästa stället, hitta de charmigaste inhemska restaurangerna, finaste stranden och allt det där. Men dock tror jag att vi prickade rätt redan när vi klev iland. Hej