Vi brukar använda oss av Agoda.se. När vi ska boka boende någonstans i förväg. Det är ganska skönt. Att i alla fall ha första natten bokat när man ska besöka en ny plats. Det är bara att hoppa av bussen, tåget eller båten. Berätta för första bästa taxichaufför eller tuktukchaufför vad hotellet heter. Och du är där innan du hinner blinka. Allt för att det ska gå så snabbt och smidigt som möjligt. Det är skönt efter en lång resa. Att snabbt komma till hotellet och duscha av sig den långa färden.

 

Några dagar efter vi lämnar hotellet får jag mail som tackar så mycket för att jag bokat med Agoda. De frågar om jag vill recensera min vistelse. Betygsätta hotellet. Jag har aldrig gjort det. Det är egoistiskt av mig. Med tanke på att jag använder mig av recensionerna när jag bokar. De hjälper mig. Jag sortera listan på hotell efter recensionspoäng. Det är ett bra sätt att få en uppfattning om hotellets standard då bilderna sällan överensstämmer med verkligheten.

 

Dock kan det bli fel ändå. Alla har olika krav. Vi letar efter ett boende med bra känsla. Mycket hjärta. Personal som gör så gott de kan. Som inte är allt för trött på västerlänningarna. Medan vissa kan såga ett hotell fullständigt bara för att det missade att städa en dag. De gäller att lusläsa recensionerna. Vad är det de gillar. Vad är det de klagar på.

 

Som ni kanske förstår har det blivit lite av en sport. Jag älskar att gå in på bokningssajter. Letar billiga boenden. Ibland lyxiga 4-5 stjärniga boenden. Dyrt för Thailand. Men tio gånger så billigt som hemma. Oftast efter vi bott lite spartanskt ett tag och kanske inte varit så nöjda. Då börjar jag snegla på de hotellen. De Chai i Chiang Mai. 4-stjärnigt hotell. Onödig lyx för 600 kr natten. Jennie tycker jag är hopplös. Men jag finner det roande att leta upp det perfekta boendena på varje plats vi besöker.

 

Silver Sand Resort. Koh Samet. 7,5 i betyg på Agoda. Fina bilder. Modernt. Bra recensioner. Billigt. Vi bodde där två nätter. Hade lika gärna kunnat bo där hela vistelsen. Det var absolut inget fel på Silver Sand Resort. Ändå kan jag inte låta bli. Det är som en drog. Jag går in på Agoda.se. Börjar leta. Det kan ju finnas något bättre för ungefär samma pris. Hittar några andra hotell. Gör en printscreen med min Iphone. Så jag har kartan redo. Tar motorcykeln. Besöker alla. Tittar på rummen. Men inget är värt pengarna. De flesta är stora hotell utan charm. Jättefina bilder. Men i verkligheten är de opersonliga.

 

Jag parkerar motorcykeln nere vid stranden. Går ner och meddelar Jennie att min hotelljakt gått si sådär. Men har ett alternativ till innan jag ger upp. Samed Villa Resort. Precis bredvid Silver Sand. De finns inte med på Agoda. Det finns inte med på någon bokningssajt. Jag förstod snabbt varför. Samed Villa, behöver inte hjälp av någon bokningssajt. Samed Villa, får gäster i alla fall. Samed Villa är på gränsen till perfektion. De har en egen klass, egens standard. Jag står i receptionen.  Tittar på priserna på olika typer av bungalows. Ber att få titta på en av dem. Alla bungalows ser likadana ut. Det är bara läget som bestämmer priset. Jag hör Jennie undermedvetet. Garden view blir bra, så onödigt att betala 600 Bath bara för att se havet från balkongen. Vi är ju ändå på stranden hela dagen. Sea view tack, hör jag mig själv säga. Och silen med knark känns underbar. Bästa på länge.

 

Vi lämnar endast Samed Villa en stund på förmiddagarna. Annars tillbringar vi mesta tiden där. Vi tar massage där, nere vid havet. Vi är på stranden som ligger precis nedanför på erftermiddagen. Vi äter på deras restaurang som de dukar upp på stranden varje kväll. Äter lunch där mitt på dagen. Hade jag fått välja hade vi inte lämnat området. Där fanns wifi bakom varenda buske. Men som tur är har jag Jennie med mig. Som håller mitt drogberoende i skick.

 

För första gången. Ska jag recensera ett hotell. Men får göra det på Tripadvisor. För Samed Villa. Är för bra för alla bokningssajter. Hej

 

 

 

 

Vi sitter på bussen tillbaka till Bangkok. Anton Berg berättar hur Zenon Panoussis retade gallfeber på scientologerna 1996. Snart ska Alex och Sigge göra mig sällskap. Har sparat fredagens avsnitt till denna bussresa.

 

Det skumpar sådär härligt, jämt. Guppar fram, försiktigt. Det är total njutning. Det går sakta. Det är nästan bara Thailändare på bussen. Lokalbuss, det är det bästa. Den håller sig på småvägarna. Vi är snart i Rayong. Tror den kör igenom syndastaden Pattaya också.

 

Tittade föraktfullt på alla minibussar efter vi stigit av färjan på Nuantip pier. Unga chaufförer som får betalt per resa. De skyndar att fylla upp sina dödsmaskiner. Packar in turister och väskor så att det knappt går att stänga dörrarna.  Sen kör det som dårar. Allt för att hinna med så många rundor som möjligt. Jag lider med dem jag ser stiga på. Det är högsta formen av ointelligents. Ren jävla dumhet. De bekommer dem inte. De förstår inte. De tycker det är hur naturligt som helst. Många finner det till och med underhållande. Att flyga fram i 150km/h. Sicksackandes mellan bilar och djupa hål i vägen. Däcken skriker och längst fram sitter små barn utan bälten och stör chauffören. Som precis förklarat att han måste köra så fort för att inte somna. För är man i Thailand. Då behöver inte barnen bilbälten. Bara när vi är hemma i Tyskland..

 

Jag glömmer aldrig när vi hoppade av en halvvägs förra resan. Vansinniga och skräckslagna steg vi av mitt i ingenstans. Jennie grät och trodde vi aldrig skulle komma där ifrån. Jag var helt övertygad. De hjälper oss. Och de kommer att glädjas av det.  De kommer inte vilja ha en endaste Bath.  De släpper allt. Att hjälpa. Att ge. Utan egen vinning. Det är bra karma. Tio minuter senare satt vi i en bil tillsammans med en thailändsk familj. På väg bort från turistpassagen mellan Koh Chang och Bangkok. De stuvade in ungar, fruar och packning i bagageutrymmet. Lät oss sitta i baksätet. Körde oss lugnt och stillsamt en timmes väg åt fel håll för dem. De avbröt deras lilla familjesemester. Släppte av oss på en busshållplats längst en ödslig väg ute på landsbygden. Där ifrån hjälpte en annan ung man oss hela vägen till Bangkok.

 

Det tar mellan 4 och 5,5 timmar till Bangkok. Istället för 3. Det får gärna ta hela dagen. Det bryr jag mig inte om. Jag älskar att åka lokalbuss. Stoppningen i sätena är så nedsuttna att de blivit ergonomiskt perfekta för rygg och rumpa. Det finns inte längre någon spärr på bakåtlutningen. Det går ligga raklång.

 

Det ska bli väldigt skönt att lämna det hjärndöda strandlivet. Hej

Vi är på Koh Samet. Det har jag glömt att berätta. Allt är bra. Solen skiner, lagom mycket. Vi är sådär härligt hjärndöda. Vet inte vad jag ska skriva. Inget att berätta. Koh Samet, är vad det är. Det är fjärde gången jag är här. Andra gången för Jennie. Det enda som har förändrats är att det asfaltera vägen. Vägen, det finns bara en väg. Och där går det köra riktigt snabbt nu mera. Förut tog det cirka en timme att ta sig till södra udden. Och man var glad om man inte lyckats repa motorcykeln. Nu tar det fem minuter om man gasar på lite. Återkommer imorgon. Hej