Vi sitter på bussen tillbaka till Bangkok. Anton Berg berättar hur Zenon Panoussis retade gallfeber på scientologerna 1996. Snart ska Alex och Sigge göra mig sällskap. Har sparat fredagens avsnitt till denna bussresa.

Det skumpar sådär härligt, jämt. Guppar fram, försiktigt. Det är total njutning. Det går sakta. Det är nästan bara Thailändare på bussen. Lokalbuss, det är det bästa. Den håller sig på småvägarna. Vi är snart i Rayong. Tror den kör igenom syndastaden Pattaya också.

Tittade föraktfullt på alla minibussar efter vi stigit av färjan på Nuantip pier. Unga chaufförer som får betalt per resa. De skyndar att fylla upp sina dödsmaskiner. Packar in turister och väskor så att det knappt går att stänga dörrarna.  Sen kör det som dårar. Allt för att hinna med så många rundor som möjligt. Jag lider med dem jag ser stiga på. Det är högsta formen av ointelligents. Ren jävla dumhet. De bekommer dem inte. De förstår inte. De tycker det är hur naturligt som helst. Många finner det till och med underhållande. Att flyga fram i 150km/h. Sicksackandes mellan bilar och djupa hål i vägen. Däcken skriker och längst fram sitter små barn utan bälten och stör chauffören. Som precis förklarat att han måste köra så fort för att inte somna. För är man i Thailand. Då behöver inte barnen bilbälten. Bara när vi är hemma i Tyskland..

Jag glömmer aldrig när vi hoppade av en halvvägs förra resan. Vansinniga och skräckslagna steg vi av mitt i ingenstans. Jennie grät och trodde vi aldrig skulle komma där ifrån. Jag var helt övertygad. De hjälper oss. Och de kommer att glädjas av det.  De kommer inte vilja ha en endaste Bath.  De släpper allt. Att hjälpa. Att ge. Utan egen vinning. Det är bra karma. Tio minuter senare satt vi i en bil tillsammans med en thailändsk familj. På väg bort från turistpassagen mellan Koh Chang och Bangkok. De stuvade in ungar, fruar och packning i bagageutrymmet. Lät oss sitta i baksätet. Körde oss lugnt och stillsamt en timmes väg åt fel håll för dem. De avbröt deras lilla familjesemester. Släppte av oss på en busshållplats längst en ödslig väg ute på landsbygden. Där ifrån hjälpte en annan ung man oss hela vägen till Bangkok.

Det tar mellan 4 och 5,5 timmar till Bangkok. Istället för 3. Det får gärna ta hela dagen. Det bryr jag mig inte om. Jag älskar att åka lokalbuss. Stoppningen i sätena är så nedsuttna att de blivit ergonomiskt perfekta för rygg och rumpa. Det finns inte längre någon spärr på bakåtlutningen. Det går ligga raklång.

Det ska bli väldigt skönt att lämna det hjärndöda strandlivet. Hej