Klockan ringer halv fem på morgonen måndag morgon. Det är hemskt att stiga upp. Solen har inte gått upp ännu. Man ser bara att det börjar ljusa lite i öst. Det enda som är vaken är Peetims hund, Jack. Han ligger alltid utanför vårt hus och väntar. Sugen på att komma in och sova med oss.  Vi blockerar trappen med en solstol varje kväll. Annars står han och krafsar på dörren tills man öppnar.  Han hade gärna fått sova inne hos oss. Men han luktar lite knepigt. Han inte så noga med hygienen. Springer mest runt och för liv. Han är bara några månader gammal. Han lär sig säkert.

Jag ska bort till Wat Amphawan och ge mat till munkarna. Det är något fint i Thailand som nästan alla gör på landsbygden. Oftast går munkarna ut tidigt på morgonen med sina urnor och samlar mat från byborna. Men måndagar så har de annat och göra på Wat Amphawan. De serveras mat i matsalen. Så man lämnar det där istället.  Det finns alltid mycket att göra på Wat Amphawan. De är lyckligt lottade. De har mottagit stora donationer. Donationer till kapell, boende till munkarna samt till meditationssalar. Meditationssalar som de har lektioner i för alla som vill. Lektioner med långa långa väntetider.

Wat Amphawan är Thailands mest kända tempel för meditation. Jag insåg inte riktigt hur respekterat templet var innan vi åkte till Chiang Mai. När jag berättade för folk där att jag brukade besöka Wat Amphawan blev de alldeles till sig.

Luangpho Charan Thitathammo. Wat Amphawans abbot.  Är orsaken till allt detta.  Han är en av dem mest respekterade munkarna i hela landet. Han är rockstjärna. Folk åker från hela Thailand bara för att få en skymt av den gamle mannen. Han är en fin gubbe. Hela området är prytt med bilder av honom. När han sitter i lotusställning och flinar vackert.  Och sen en när han ser lite mer allvarlig ut. Ett ansiktsporträtt. Där han ser lite fundersam ut. Som det med kungen ungefär. Fast utan svettdroppen på hakan. Peetim har sagt att han har svett på hakan för att funderar väldigt hårt. Det är en fin gubbe det med, Bhumibol.

Jag träffade honom för första gången denna dag. Luangpho Charan Thitathammo. Inte kungen. När jag följde med Longpee Mou till morgonbönen som han höll i. Det var också sista gången jag träffade Longpee Mou . För den här gången. Det var en fin morgon. Vi flängde runt på tempelområdet några timmar. Pratade långsamt. Gick långsamt. Åt frukost tre gånger. Också det mycket långsamt. Sen var det dags för honom att återgå till arbetet. Den dagen var det två hundra unga munkar på besök. Som skulle ha lektioner i meditation. För det är det de kan på Wat Amphawan. De är kända för det. Det har Peetim förklarat för mig hundra gånger.  Precis som den där restaurangen. De med fisken. Hej

Vi sitter och äter på en av Singburis finaste restauranger. Den är känd för deras fisk. Det är Peetim noga med att berätta för oss ett flertal gånger. Denna restaurangen är the shit. Hit åker man från Bangkok bara för att äta. Peetim går alltid dit när något ska firas. Sitter alltid vid samma bord. I hörnet, under ett av de lysande träden. Det är viktigt.

Vi firar inte att vi ska åka där ifrån. Hade Peetim fått som hon velat hade vi nog stannat ett år, minst. Hon är lurig, taktiskt. Hennes sätt att försöka få en att stanna är rätt så uppenbara. När vi åkte till Chiang Mai var hon väldigt angelägen att vi borde lämna lite av vår packning där. Hon menade att det inte var bra för oss att bära runt på massa saker och erbjöd sig att ta hand om lite av det så länge. Vi lämnade inget. Men se på fan. Vi åkte dit igen, precis som hon ville. Hon är manipulativ. Och underbar. Och sen nästa gång vi kommer. Det är en klassiker. Hon lockar med allt möjligt. Next time you can do that, next time i will buy you this. Next time, next time. Hon har bestämt sig, vi ska komma igen. Det är inget snack. Skulle vi säga att vi kanske aldrig mer kommer skulle hon bara svara. Okey, never mind never mind. See you next year. Sen skulle hon springa i väg med sina små tofflor och skala lite mer mango till oss. Trots att vi tackat nej flera gånger.

Det är tradition. Sista kvällen, går vi på riktig restaurang.  En riktig restaurang. Är för mig en restaurang som inte enbart serverar turister. Den är en restaurang med mer personal än gäster. Mer is än öl i glaset. Menyer enbart på thai. Inga oförskämda turister som beter sig som djur. Djur med pengar. Turister som vägra ta seden dit de kommer.

Fisk. Det är det som finns på menyn. Fisk dränkt med chili. I alla sorts former. Vi har alltid velat prova en hel grillad fisk. Men aldrig vågat.  De ser lite motbjudande ut när det ligger där utslagna och sorgsna i ett isbad längst med uteserveringarna. Skrytsamt visar de upp sina fiskar för att locka dit de oförskämda. Men denna restaurangen är ju enligt Peetim den mest populära i hela Thailand. 

Det smakade fisk. Och chili så klart. Mest chili faktiskt.

 

Parkerar motorcykeln vid tempelområdets beskyddare. Jättarna med svärd som står vid varsin sida ingången.  Det är mycket liv och rörelse inne på området. Det brukar alltid vara så lugnt. Något är på gång. Jag ser ett tiotal munkar genom alla träd och buskar. När jag kommer fram till området med alla bungalows så ser jag min gode vän, Longpee Mou. Han hälsar glatt och det enda han säger är; ”working”. De jobbar, okej. Jag sätter mig och väntar.

Tre timmar senare. Har de lyckats få ner det fem meter långa avsågade trädet som ramlat över elledningarna. Trots att det hade spänt upp rep och hållit i mot från flera håll. Ramlade det på ledningen när det kapat av det med den ovassa motorsågsklingan.

Att titta på detta spektakel är underbart. De finner det roligt att jag är där och tittar.  De unga munkarna gör sig löjliga över hela arbetet. De skrattar och inser att det inte går något vidare för dem. Longpee Mou är arbetsledare. Han härjar runt, styr och ställer. Det är sådär härligt ostrukturerat som vanligt. Longpee Mou har massor med långa snören med en sten i änden. Som han skickligt svingar upp i trädkronorna. Binder sedan på ett tjockare rep och drar upp det. Han binder fast repen i trädet med hjälp av ett långt vattenrör med en 90-gradersböj i ena änden. Fem munkar står och håller emot i den andra änden i varje rep.

Efter ett tag är det ett trettiotal munkar på plats. Inget går som de tänkt. De drar och sliter. Binder upp ännu fler snören. Kapar bit för bit. Kapar träd runt om. Puttar trädet upp med en stege medans de andra drar i repen för att lyfta trädet. Det är kaos. Men det är ordnat kaos. Ingen är irriterad. Det finns inga viktigpettrar som lägger sig eller vet bäst.  Alla skrattar och skojar. Jag ser på Longpee Mou att han försöker vara allvarlig.  Någon måste ju försöka leda arbetet i rätt riktning. Men han brister ut i skratt ett flertal gånger. Han kan inte hålla sig.

Tillslut ställer sig Longpee Mou högst upp på stegen. Han ska allt visa de yngre munkarna att det går. Han står högst upp på stegen med sitt deformerade ben. Han ser mig nere på marken och ropar. ”Remember Tobias, feel!”.  Jag svarar att det gör jag. Jag känner in allt.  Jag ser inte bara. Jag känner. Medveten närvaro. Det är det vi sitter och tjafsar om varje kväll. Han sågar som en dåre. Nu ska trädet ner. En yngre munk tar över efter en stund. Tillslut lyckas de.

Det hurrar inte, det slår inte på varandras handflator nöjd och gläds över att arbetet är över. Det bara sopar upp resterna efter trädet. Plockar ihop allt lite lugnt. Frågar mig om jag vill såga lite med deras eldrivna motorsåg. Det är roligt, säger de.  Men jag tackar artigt nej.

Hemma hade vi nog löst det på en kvart. Men det viktigaste är inte hur snabbt det går eller hur arbetet blir utfört. Det viktigaste är hur alla mår efteråt. 

Vi fortsätter att utforska Chiang Mai. Vi hyrde motorcykeln i två dagar. Det är så briljant. Jag lider med dem som väljer att avstå att hyra en. Jag kanske är dum, oansvarig. Men jag har kört sedan jag var fjorton. Jag är mycket försiktig. Skulle aldrig kört om jag inte vetat att jag klarar av det. Det finns inget bättre sätt att se nya platser på. Det är en sådan frihet.

Vi körde en bra bit utanför staden i går. Bara lite på chans. Vi har vår lilla turistkarta med oss. Bestämmer oss för en plats. Där efter betar vi av dem i närheten som verkar intressanta. Vi planerar nästan aldrig något. Igår eftermiddag avslutade vi dagen på Tiger kingdom.

Det är en sådan där plats jag i vanliga fall aldrig skulle besöka. Men det var på vägen tillbaka från Huai Tueng Thao lake. Så varför inte? Det var värt en hundring för att få leka med en liten tiger på 2 månader i 15 minuter. De såg ut att ha det riktigt bra där, tigrarna. Till skillnad från Chaing Mai zoo. Det gjorde mig mycket glad. Hej

Vi har gått och muttrat lite över det hela resan. Varför skaffade vi inte bara ett 60-dagars visum innan vi åkte? Så dumt. Tanken var att vi skulle åka över till Laos i några dagar. Bo på elefantreservat. Men vi sparar det till en annan gång. När vi har mer tid.

En border run är precis vad det låter som. Man bokstavligen springer över gränsen till ett annat land. Sen springer man tillbaka dit man kom i från. Man springer mest för att undvika alla tiggare i ingenmansland. Det är ingen som står med tidtagarur och klockar en. Tar det mer än 10 minuter. Får man göra ett nytt försök. Max tre försök per person. Annars blir man deporterad till Nord Korea. Så är det inte. De stämplar 15 dagar till i passet när man sprungit ett varv, enkelt. Flyger man till ett annat land och sen tillbaka. Får man 30 dagar. Idag var vi tvungna att göra en border run. Landvägen.

Vi har varit lite nerviga inför denna dag. Det är alltid lite nervigt att göra sådana här resor. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Thailändska immigrations polisen är väl lite läskiga. Jag vet inte. Det är egentligen inget att vara fånig över. Kanske är det deras svarta tajta uniformer, vapen och fräcka hattar som skrämmer oss. Eller tänk om någon dåre tycker det vore en bra idé att lägga i lite kokain i några av våra väskor. Tyckte att det vore rimligt att vi bar det över gränsen åt dem. Man kan inte låta bli att tänka på sådant när man ser en stor skylt som berättar för dig att det är dödsstraff om man skulle tycka det var en bra idé att smuggla knark.

Det är alltid lite luddigt det där med visum. Alla säger olika. De planterar massa strunt i huvudet på en. De vill bara veta saker. De gillar sina egna röster. Det är så tråkigt. Där får man bara 7 dagar. Dit kan man bara åka två gånger. Dit går inte åka alls. Där blir man bara rånad. Nej ta inte den bussen. Ta en minubuss. Det är bättre. Käften. Du vet inte, backpacker. Du vet inte heller, resebyrå. Inte du i hotellreceptionen heller. Jag vet några som vet! Thailändska myndigheterna. Det vet. Åker man till Myanmar. Får man som svensk 15 dagar. Man får max göra tre resor fram och tillbaka. Det kostar 500 Bath. Reglerna ändras den 14 augusti. Tills dess är allt som vanligt. Vi åker lokaltrafik. Jag vill inte dö i en minibuss, tack.

Vi vaknade klockan sex. Åt en snabb frukost på vårt nya hel underbara hotell. Bussen till Mai Sai gick klockan åtta. Det är strålande sol ute. Klarblå himmel. För första gången på en vecka. Och vi satt totalt nio timmar på en skumpig buss denna soliga dag. Till Mae Sai och tillbaka. Vi skulle tagit motorcykeln. Eller jag vet. Vi skulle skaffat ett 60-dagars visum innan vi åkte hit. Då kunde vi befunnit oss i ett soligt Chiang Mai hela dagen istället. Åkt upp på berget igen och tagit jättefina bilder. Äsch, vi får åka hit igen bara. Hej