Jag ska berätta vad kylan gör med mig. Den gör mig till en bedrövlig människa. Den här idén om att gå ut från lägenheten och möta en kall vägg. Jag accepterar inte det. Jag slås nu allt oftare. Framför allt nu när det är så kallt och när mörkret kommer. Och det är kolsvart vid halv fyra. Att det är befängt att jag accepterar att bor i det här landet. Jag hatar inte bara det här landet. Utan framför allt hatar jag mig själv. Att jag år efter år. Alltid, står i de här känslorna. Och aldrig gör någoting åt det.

 

Kunde inte sagt det bättre själv, Alex schulman.

 

Vi sitter längst bak i en minibuss. Med bara thailändare. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Hon har en helt bedårande barn i sin famn. Kanske ett år gammal. Barnet tittar på oss med stora ögon väldigt länge. Han är nyfiken. Tycker säkert att vi ser konstiga ut. Kvinnan lyfter sedan upp barnet. Sträcker fram det mot Jennie. Den lilla thaipojken sträcker ut armarna. Omfamnar Jennie med öppen mun, med tungan ute. Och ger Jennie en blöt puss på munnen. Han pussar och pussar tills mamman lyfter tillbaka barnet till sin famn. Vi blir så glada och chockade av det här så vi börjar nästan gråta. Kanske berör det oss så mycket för att tre timmar tidigare så trodde vi att vi skulle dö. Vi älskar varndra, Thailand och det där barnet väldigt mycket just där.

 

Tre timmar tidigare satt vi i en annan minibuss. Där satt inga thailändare. Förutom chauffören då. Chauffören jag skrek på. Skrek det högsta jag kunde. Att kan skulle sakta ner. Att han skulle slut köra ut i gruset bredvid vägen i 150km/h. För att undvika hålen. Jag skakar av rädsla. Monstret i mig kom fram. Monstret som finns i alla människor. Monstret som ska hjälpa en att överleva. Monstret som inte visat sig på flera år. Jennies monster är vänligare. Men Jennie själv, är betydlig argare än vad jag är. Hon skriker på gubben i sätet framför oss. Gubben som säger till chauffören på thailändska att fortsätta. Och till oss att han "gillar inte att snacka så mycket". Jennie är vass. Hon skrämmer den här gubben. Den femtioåriga backpackern, förloraren. Tystnar när Jennie är klar med honom. 

 

Efter mitt lilla utbrott så vaknar resten av bussen till. Det finländska paret ser helt plötsligt hur chauffören kör. Killen från Schweiz försöker ivrigt prata med chauffören. Men han förstår inte ett skvatt. Han begriper inte att han utsätter oss alla för livsfara. Han är ung, dum. Den tyska familjen längst fram är oberörda. De finner hans sinnessjuka sätt att manövrera bilen på underhållande. Deras femåriga dotter sitter längst fram bredvid chauffören, utan bälte. Chauffören ägnar henne mer uppmärksamhet än vägen framför honom.

 

Vi stannar vid en rastplats. Mitt ute i ingenstans. Vi ska sträcka på benen, tanka. Jag flyger ur minibussen. Skakar av adrenalinet. Men jag håller mig lugn. Jag vet att chauffören inte begriper bättre. Jag vet också en annan sak. Att här slutar vår resa med honom. Jag övertalar Jennie att vi ska gå och hämta väskorna. Hur vi ska ska ta oss till Bangkok har jag inte en aning om. Det finns inga taxibilar där vi är. Vi vet inte vart vi är. Men vetskapen att vi är i Thailand får mig att känna mig hur trygg som helst. 

 

Jag går in på ett café. Frågar de som jobbar där om de har numret till en taxi. De förstår inte ett ord engelska. Men en äldre man kommer upp bakom mig. Han talar lite engelska. Han frågar om jag behöver hjälp. Jag förklarar vår situation. Han ringer några samtal. Tillslut står han med två telefoner i handen. De går tjugo minuter. Han blir alldeles svettig av ansträngning. Jag tror att han är minibusschaufför. Men sedan tar han oss till sin bil. En stor fin Toyota suv. Han och en annan man börjar lasta ut all packning ut bagaget. Väskor, kartonger och leksaker. Barnens leksaker. Han har två barn med sig också. Och sin fru. Han packar om hela bilen. Det tar säkert en kvart. Lägger våra väskor där bak. Deras packning där fram. Fäller upp två små säten längst bak i bilen. Där sätter sig barnen och frun. Vi får sitta i mitten. På tre stora säten, medans familjen trängs på de anda platserna. Det spelar ingen roll vad vi säger. De flinar bara åt oss. 

 

Den här situationen är märklig. Fast ändå rätt så typsik för Thailand. Det räcker med att gå tio meter bort. Bort från turismen. Och på ett mycket respektfullt sätt, möta dem. Be om hjälp. Och de hjälper dig. De släpper allt. Sätter sig själva i sista hand. De tror på karma. Jag tänker på mina små munkar i Singburi. Att min generösa donation jag gav till dem innan jag åkte är tacken för allt det här. Jag låtsas det i all fall.

 

Bilresan med den thailändska familjen är helt underbar. Jennie är alldeles rörd av hur vänliga de är. De frågar oss massor. Vi har mycket trevligt i bilen. Mannen kör lugnt. Efter resan med minibussen tidigare känns det som vi kör i 10 km/h. De tar hjälp av en gps. Men jag märker att de har svårt att hitta i alla fall. Vi känner oss dumma. Att vi stör deras lilla söndagsutflykt. De släpper av oss några mil bort. Vid en gammal byggnad. Mitt ute på landet. Jag bugar djupt  och slår ihop mina händer. Tackar dem flera gånger. De vägrar ta emot pengar för bilresan. Innan de kör vidare så berättar han för mannen i butiken där vi stannat vart vi ska och kör sedan vidare. 

 

Vi sätter oss vid ett bord. Där sitter två äldre kvinnor. De bara stirrar på oss. Skrattar. Man hör att de pratar om oss. Men vi förstår inte ett ord.  Mannen från butiken kan lite engelska och han sätter sig ner hos oss. Skojar massor. Skrattar. Han förklarar att vi ska bli hämtade av en annan minibuss. Men vi har ingen aning om när. Vi sitter där en bra stund. Skulle kunna sitta där hela dagen. Jag älskar det här. Det här är på riktigt. Efter en stund kommer en yngre man. Han ska åka samma minibuss som oss. Han är duktig på engelska. Han översätter alla kvinnornas frågor. Vi berättar allt som hänt och de gör dem mycket roade. Nu slipper ni farangsen, säger de och skrattar.

 

Den yngre mannen agerar reseledare åt oss hela vägen till Bangkok. När vi stannar för rast. Är han snabbt framme och talar om för oss hur länge vi stannar. Han visar oss vart toaletten finns. Han säger till oss att det är okej att gå och sätta sig på stolarna i skuggan om vi vill. Han är fantastiskt vänlig. Väskorna får knappt plats i minibussen men alla i bussen hjälper oss. De flyttat runt våra väskor när folk stiger på och av. Vi får inte hjälpa till. Jag gråter nästan av glädje. Jag tycker det är så fint. Allt som hänt. Det känns som jag är tillbaka i Singburi. Jag är så glad att jag fick rätt. Att jag valde att lita på dem. Att de tar hand om oss. Att vi inte sitter på den där stans minubussen längre. I 150km/h. Sicksackandes mellan bilar på den varma hala vägen. Bussen kör lugnt. Det är en äldre herre som kör. Hela bussen är full. Det är trångt. Jag får inte plats med mina ben men har aldrig suttit så bekvämt i hela mitt liv. Jennie leker med barnet hela vägen till Bangkok. Och vi känner att vi kunde stanna här ett bra tag till. 

 

Det har blivit dags att lämna Koh Chang, ölivet. Minibussen kommer om en kvart. Känns tråkigt, förjävligt rent ut sagt. Något så obehagligt borde vara olagligt. Att lämna det här stället för att åka till Bangkok. Och sedan åka hem till Sverige. Det borde vara en kriminell handling.

 

Man borde bli stannad i passkontrollen. Passkontrollanten frågar om man menar allvar. Så här kan du gör inte göra, begriper du väl? Ska du åka hem till Sverige? Vad är det för fasoner? Frågar han bestämt men med ett vänligt leende. Lite hånfullt. Nu lille vän, tycker jag att du tar skytrainet tillbaka till Phayathai. Och sen skiter jag fullständigt vart du tar vägen. Men här kommer du inte igenom. Hejdå

 

 

 

 

 

 

 

Gruppresor, resor med andra. Arrangerade resor. Får mig att bli en vidrig människa. En mycket dålig version av mig själv. Folk på semester. Nakna. Ociviliserade. Egocentriska. Vi har pengar. Thailand älskar oss. Vi är kungarna. Kungarna från väst. De ska vara glada. Glada att vi kommer hit. Sprider våra pengar. Vi kan allt. Vi västlänningar. Vi är på semester. Och vi gör precis som vi vill.

 

Koh Kood var fantastiskt. Bästa ön jag varit på i Thailand. Helt perfekt. Inget folk. Ödsligt, ensamt och genuint. Men vår resa börjar närma sig sitt slut. Vi rör oss norrut. Stannar några dagar på Koh Chang. Koh Chang är fint. Vi tyckte mycket om Koh Chang förra året. En stor ö. Thailands största efter skithålan Koh Phuket. Svenskhaket. Koh Chang är under utveckling. Koh Chang blir ett sikthål inom fem år. Men än så länge. Är det fint. Inte alls som förra året. Men fint. Mer om det senare.

 

Familjen som ägde resorten bjöd oss på mat innan vi åkte. Vi sa, att vi hoppas att vi ses nästa år. Vi gick ner till bryggan. Där satt gubben från Säffle. Vi älskar gubben. Vi säger hejdå och kliver på båten. På båten sitter familjen Kiruna. Vi har sett dem innan. På Cafet på Ao Thapao beach. Sonen satt och gapade om att han ville spela på sin Ipad. Morsan skrek och pappan sket i vilket. Jennie och jag satt och avnjöt den första riktiga koppen kaffe på en månad. Och försökte stänga ute ljudet från familjen Kiruna. I båten sitter också två herrar från Italien. Två herrar med utstuderad skäggstubb och falska Louis vuitton väskor. Här för att ligga av sig lite. Ballast i världen.

 

Vi åker längst Koh Kood. Båten fylls på efter hand. Den ena idioten efter den andre. Vi stannar på varenda resort. Vi har snart tjugo personer i båten. Familjen Kirunas ungar gnäller. De vill inte dela säte med några andra. De vägrar flytta på sig. Herrarna snusk från Italien breder ut sina muskelösa armar på sätena. De visar tydligt att de inte vill ha någon bredvid sig. Tillslut är båten så jävla full att jag tror den ska sjunka. Men Jennie och jag har bra platser. Längst bak. Någon sitter bredvid mig dock. Sätter sina sandaler med klack rakt på mina fötter några gånger. Men jag är duktig. Jag sitter med ansiktet rakt ner i Iphonen. Lyssnar på ljudbok och spelar fifa. Samtidigt som jag hatar varenda jävel på den där båten. Känns som jag är på charter. Skeppas som en flock kor.

 

Längst fram i båten ligger alla väskor. Jag försöker alltid ha koll på våra väskor när vi reser. I min väska ligger datorn, mina objektiv och min blixt. Slänger ett öga på dem då och då. Jennies väska ligger högst upp. Bredvid väskan finns ett säte. Eller en soffa. Där sitter en äldre kvinna. Kanske i sextioårsåldern. Hon har bikini på sig. Som alla andra svenskar och ryssar. Springer runt i badbyxor och bikinis överallt. När det sitter och äter och går på stan. Deras håriga, illaluktande, svettiga kroppar är så mysiga. Älskar att sitta och känna lukten av en svettig hårig gubbe när jag sitter och äter. Se hans ludna kropp när jag tuggar min mat. Det är så härligt. Precis lika härligt som att den äldre damen lägger sig och solar på Jennies väska. Hon lägger sin slappa arm runt Jennies väska. Kurar ner sig och fläker ut sig där fram i båten. Hennes svettiga armhåla ligger nu direkt på Jennies väska. Jag säger inget. Verken till henne eller Jennie. Bara stirrar ner på min Iphone. Passar Zlatan hela tiden. Bara han får göra mål. Mot Barcelona. Han skulle älska det. 

 

När båten är framme springer jag av. Eller först springer alla andra av. Över min väska. Trampar på den lite nonchalant. Blir upprörda, över att det ligger en väsla i vägen för dem. Rasar över att Thailändare är så små. De har så små säten i båten. Hur ska vi nordbor få plats? Vi som är så stora. Ja, om ni inte vore så in i helvete dumma, nordbor. Så borde ni förstå att de inte har byggt sätena i båten efter er. Eller thailändare heller för den delen. Utan de är små för att så många som möjligt ska få plats. Det är bara att gilla läget. Precis som att jag får gilla läget att det ligger en svettig tant och har samlag med Jennies väska. Det är trångt i båten. Så är det bara.

 

Vi tar taxi till vårat resort. Tillsammans med några svenskar. Jag säger inte ett ord på hela resan. Batterierna är slut i telefonen. Hör hur de sitter och gnäller på att fjädringen på bilen är dålig. Den slår igenom hela tiden. En tolvårig grabb tjurar över att det inte finns någon svensk mat i Thailand. Eller det finns. Men den var inte god. Det var för dåligt. NÄHE! DET MENAR DU INTE DIN LILLE SKIT?! DET ÄR JU FÖRJÄVLIGT! Vill jag skrika åt honom. Vill bara till resorten. Låsa in mig på rummet. För mycket folk på en dag. Men efter vi checkat in på vårt dyra deluxrum. Så tar det tio minuter innan vi checkar ut igen. Jag vägrar. Här bor jag inte. På balkongen bredvid sitter det en fimp och blossar. Nedanför oss springer full moon party killarna runt och låtsas. Det är slitet, riktigt slitet. Såg säkert ut som det gjorde på bilderna, för tio år sedan.

 

Jag hatar mig själv just nu. Att jag blir sådan här. Men jag måste bara bort från folk. Jag får medhåll av Jennie. Och vi går bort till den fina thaitanten jag kallade för Koh Chang-Peetim förra året. Hon är lika bedårande som sist. Hon känner igen oss. Tyvärr hade hon inga bungalows lediga. Men vi hyr en motorcykel av henne. Vi kör bort till Kai Bae. Till Kai Bae Hut. Ett annat ställe vi borde på förra året. Där är det lugnt. Där har det rum till oss. Vi tar första bästa. Hämtar våra väskor. In på rummet. Andas lite.. Hej Koh Chang. Nu är vi här. Och trots att du inte är lika fin som sist. Så är vi glada över att vara här. Smyger ut ur rummet lite försiktigt. Och se oss omkring.  Fascineras över hur annorlunda det är här. Hej

Jennie envisas hela tiden med att hon vill ha kartor på alla nya ställen vi besöker. Det är väl bra, antar jag. Kul att veta vart man har varit på alla ställen efteråt i alla fall. Eller när man ska leta boende. Vart det är fint och så. Hon är också noga med att lära sig namn på olika platser, stränder och allt möjligt. Jag nöjer mig med att kalla Ao Prao beach för rysstranden.

 

Hon sitter oftast bak på motorcykeln och läser kartan. Om hon inte hyr en egen. Säger åt mig vart vi ska. De sparar tid, oftast. Jag lyssnar och gör som hon säger. Men de små kartorna som finns tillgängliga på alla öar i Thailand är inte alltid så sanningsenliga. Eller skalenliga. Ja, det stämmer faktiskt oftast inte. Kanske är det därför jag alltid kör lite på måfå. Tar de vägarna som ser bra ut och försöker hålla reda på vart som är norr och söder.

 

Solen håller på att gå ner. Det är fortfarande ljust men man får koncentrera sig lite mer när man kör. Vi är på väg till Neverland. En mycket fin strand längst ner på ön. Vägarna är helt underbara här. Asfalterade, oftast. Precis lagom backiga. Riktigt roliga att köra på. Men vägen Jennie hittat på kartan börjar bli smalare och smalare. Vi kommer ner till några bungalows i början på Ao Prao beach. Det är fint, otroligt fint. Men rätt så mycket folk och det är inte den stranden vi letar efter.  Jennie tittar på kartan. Ser att det ska gå en väg längst med kusten. Det är bara följa vattnet.

 

Tillslut är det bara små stigar. Men vissa sträckor har det murat en väg av betong. Jag försöker svänga av men Jennie ropar att det är fel. Det står på kartan att vi ska följa den här vägen, säger hon bestämt. Jag försöker förklara att det inte är en väg. Det är knappt en kostig. Vi ser en stor klippa en bit bort. Bakom den måste stranden ligga. Vi ser att en murad betongväg.  Ungefär en meter bred, går runt den. Ut längst med vattnet.

 

Det är här jag borde avskedad min kartläsare och tänkt logiskt istället. Att det måste finnas en bättre väg till en sådan fin och känd strand. Det kan omöjligt vara den enda vägen. Men jag kör. Upp längst med klippan. Jennie och jag skrattar. Det här är helt galet. Som att åka bergochdalbana. När vi har rundat klippan börjar den mer och mer se ut som ett berg. Det är högt. Och vi kör bara högre och högre upp på det. I tron av att vägen snart blir bättre eller att vi är framme snart bara fortsätter vi. Men det blir bara värre och värre. Jennie sätter upp fötterna på sadeln. Vi är mitt inne i djungeln nu. Uppe på ett berg. Hon är rädd för ormar. Tror att de ska hoppa upp och bita henne.

 

Den lilla betongvägen blir smalare och smalare. Tjugo centimeter på vissa ställen. Jag säger till Jennie att inte titta ner. Det gör inte jag. På ena sidan av oss finns en bergvägg. På den andra sidan, ingenting. Jag släpper inte vägen en sekund. Backarna blir brantare och brantare och jag måste köra snabbare för att motorcykeln ska orka upp för dem. Men det går inte. Jennie hoppar av och knuffar. När vi kommit upp hoppar hon snabbt upp igen, i farten. Springer till den. Jag känner att hon verkligen inte vill vara här. Det är den sista platsen på den här ön hon vill vara. Solen har nästan gått ner och det börjar bli mörkt. Och vi har igen aning om hur långt vi har till vårt mål. Eller om vi måste ta samma väg tillbaka. Aldrig i livet, säger Jennie. Jag håller med henne.

 

Vi kommer ner från berget. På en liten stig. Kör över massa bäckar. Där bron över är en gammal rutten bräda. Gräset är så högt att Jennie nästan står upp på sadeln bakom mig. Hon ville inte komma i kontakt med det. Nu är det nästan helt mörkt ute. Vi kör en bra stund. Ibland finns varken stig eller väg. Vi ser något som lyser en bit bort. Kanske ett hus. Det känns genast lite bättre. Bor det folk här måste det finnas en annan väg hit. Vi kommer till en liten fiskeby. Kör över en bro och där är vår strand vi letat efter. Jag säger till Jennie att lägga ner kartan i väskan. Vi kör hem. Och på vägen hem så räknar vi upp alla gånger som vi kört fel eller vilse på grund av alla kartor. Inga mer kartor! Vi kör hem på Thailands härligaste vägar. På Thailands helt klart bästa ö. Och tycker att hela händelsen var rätt så kul.

 

Hon sitter där hela dagarna. Mellan åtta på morgonen och tio på kvällen. Med hörlurar i öronen ibland. Dricker kaffe ibland. Vilar. Ler lite härligt åt en när man går förbi. Hon verkar ha det riktigt mysigt på jobbet. Hon är anställd av det fina paret som äger det här stället

 

Den här idylliska platsen ligger ut med vattnet på vårt resort.  Jag går förbi där ofta. Ut till bryggan, titta på när de små pojkarna fiskar. Letar krabbor vid klipporna. Blir lika road varje gång jag hittar några. Tittar på dem. Blir full i skratt när jag ser dem springa iväg när de ser mig. I sidled, jättesnabbt. Tycker det är häftiga. Ser så fånigt ut.

 

Skulle så gärna vilja lägga mig där och ta en massage, på bryggan. Speciellt efter man varit på stranden och solat och badat en hel dag. Det skulle vara så skönt. Men jag vill inte störa massagetanten. Hon ser så harmonisk ut när hon sitter där och flinar. Ibland har hon mycket att göra. Speciellt när det är lite molnigt. Som i måndags. Jag väntade länge på att hon skulle bli ledig. Men så när hon blev det tyckte jag så synd om henne. För hon haft så mycket att göra. Så jag lät bli.

 

Det är skillnad i Bangkok. Där de skriker ”MASSAGE 200 BATH!” längst gatorna. I ren desperation. Och de blir lyckliga när man väljer att gå till deras ställe. Då känns det mer motiverat och okej på något sätt.  

 

Men nu jävlar. Nu får jag sluta upp med de här fånerierna. Hon tjänar bra pengar. Hon skulle inte misstycka det minsta, tvärtom. Det är sista heldagen här. Nu ska jag ner och köpa mig en massage för några kronor. 

 

   

  

Kändes som våran resa lite oväntat började där. Singburi, Hanoi och Kambodja bestod av tidiga morgonar. Tidspressat schema och ibland till och med arbete. Kvällen vi kom till Koh Chang var speciell. Koh Chang kändes bekant, trygt. Att åka till Rayang skulle bli mycket spännande. En egen liten ö. Det skulle verkligen bli annorlunda. Vi är båda vana med att kunna röra oss fritt. Röra på oss mycket. Kanske lite onödigt mycket ibland. 

 

Det vad en märklig känsla att vara fast på en ö. En strand, en restaurang och tio bungalows. Det fanns en griffeltavla uppsatt i restaurangen. På tavlan stod alla aktiviteter man kunde roa sig med nedskrivna lite slarvigt. Kayaking, fishing, snorkling och vollyboll. På lunchmenyn fanns fem olika rätter. De mest simpla man kan tänka sig. 

 

Det fanns nåt härligt med att planera dagen efter om det fanns electricitet eller inte. Mysigt när dieselgeneratorn började dåna klockan sex. Nästan lite skrämmande när den tystnade klockan tolv. Och hela ön blev tyst och mörk. Det fanns nåt härligt med att stå i den iskalla duschen med så dåligt tryck att man funderade på att gå ner till havet för att skölja ur schampot.

 

Thailändarna som jobbade på ön var fler i antal än besökarna. Men som vanligt i Thailand jobbade hälften och de andra tittade på. En familj, en trevligt familj och deras respektive. Ett familjeföretag. Som äger ön som förmodligen gått i arv. Så fint. Så fint de var, Koh Rayang

 

 

 

 

 

 

 

Jennie och jag sitter i restaurangen på vårt nya boende. Hindard resort. Vi har mycket trevligt. Beställt in en flaska vin. Det är lugnt och skönt. Men så plötsligt. Så kommer dem, in på restaurangen. Sprider glädje. Höga ljud och skratt. De är sådanna solstrålar. Och nu är de äntligen här. Öst.

 

 

 

 

Ledsen att jag inte är så flitig med att skriva. Internetuppkopplingen är inte den bästa här på ön. Det skapar mest frustration att sitta här och försöka. Vi har haft det mycket bra här på Koh Mak. Men idag lämnar vi för Koh Kood. En ö söder om Koh Mak. Speedboaten hämtar oss om en timme. Hörs senare. Hej

 

 

Sitter på våran balkong på vårt nya hotell. På Koh Mak. Riktiga Koh Mak. Inte Koh Rayang. Jag ser ön här ifrån. Det är den längst till vänster på bilden här nere. Ön utan elektricitet. Ön som knappt har rinnande vatten. Ön som ägs av en fin thailändsk familj. Som har tre hundar och en katt. Kristallklart vatten och en kritvit privat strand. Vad mer behöver man? 

 

Ja, wifi kanske. Några restauranger att välja på. Restauranger som serverar Pad Kaprow Gai. Slaffsigt, på en plasttallrik. För 50 Bath. En affär man kan köpa märkliga saker att tugga på. Allt det har vi numera på Koh Mak. Men trots brister på dessa faciliteter så var Rayang helt fantastiskt. Det var skönt att befinna sig där. På ångesthögtiden nyår. Trots att raketerna vid tolvslaget skärmde skiten ur både mig och Jennie. Som demonstrativt hade gått och lagt oss redan klockan tio. Trots grillbuffe, livemusik och eldshow på stranden. Vad fint de hade ordnat för oss. Familjen som äger ön.

 

Sonen i familjen körde över oss med deras båt efter frukosten. Vårt nya boende låg raka vägen över från Koh Rayang till Koh Mak. Vi checkade in på vårt nya hotell. Njöt av en varm dusch, njöt av de vita rena klinkergolvet, air conditioner. Sedan snabbt till någon som hyr ut motorcykel. Har inte kört sedan vi var hos PeeTim. Utan motorcykel känner jag mig helt instängd. Jag klarar inte av vetskapen att jag inte kan ta mig vart jag vill när jag vill.

 

Koh Mak är fint. Koh Mak känns nyupptäckt. Inte alls som alla de andra öarna jag varit på i Thailand. Vi körde runt hela förmiddagen. Man måste åka överallt. Reka platsen, ön. Man måste ha det bästa. Bo på bästa stället, hitta de charmigaste inhemska restaurangerna, finaste stranden och allt det där. Men dock tror jag att vi prickade rätt redan när vi klev iland. Hej